Zimmer, Morricone och den lömskaste karaktären

Upplevelsen av att musiken berättar en koherent historia i sig är det som kännetecknar bra filmmusik.

I fredags öppnades avgrunden till de osaligas rike i Hartwall-arenan när Hans Zimmer drog i gång sitt orkestermaskineri, det var en våldsam musikupplevelse. Från ett litet knyst utvecklades musiken via afrikanska rytmer till ett helvetiskt mörker av en mördande densitet som slutligen utmynnade i tidlöshet via temat från filmen Interstellar.

Zimmer kännetecknas av ett bombastiskt och patosdrivet drama i sina verk. Hans filmer är oftast typiska Hollywood blockbusters, det är action och äventyr från Gotham City (Läderlappen) till Metropolis (Stålmannen). Vissa kallar Zimmer för geni. Själv rycker han på axlarna och kommenterar att genierna tenderar att rulla upp ärmarna och jobba passionerat – man kan inte bara sitta under ett äppelträd med handen utsträckt och vänta på att ett äpple faller i handen, säger Zimmer. Förutom musiken bjuder han på en cast av musiker som kunde vara karaktärer ur en Comic-bok, de skickligaste musikerna är unga och vackra. En liten känsla av sexism genomsyrar kommentarerna från främre raden av scenen.

Kontrasten mellan Hans Zimmer och filmmusikens mer finstilta "grand old man", Ennio Morricone är markant. Hans orkester uppträdde på samma arena i höstas. Efter sex nomineringar fick Morricone slutligen en Oscar för bästa originalmusik i Quentin Tarantinos film "The hateful eight". När Tarantino i en tv-intervju ville höra melodin av maestron, nynnade inte Ennio temat för honom utan berättade i stället metaforiskt hur musiken skulle fungera i narrativet, "den kommer att ha ett starkt framåtdrivande rörelsemoment som påminner om en diligens som rullar över snötäckta vidder och bär med sig en ondskefull underton som skvallrar om de våldsamma uppgörelser som är i antåg".

Upplevelsen av att musiken berättar en koherent historia i sig är det som kännetecknar bra filmmusik. Musiken fungerar på sina egna villkor och för en konversation med tittaren, den ställer frågor och kommer med svar. När vi sedan lämnat biografen och någon frågar "vad tyckte du om musiken?", är det väldigt få som faktiskt kan kommentera då de inte har något egentligt minne av musiken.

Filmmusiken är och skall förbli osynlig. Den kryper in under huden och tar en genväg förbi logiken och förståndet, den går sedan rakt ner i hjärtat. Musiken är ofta den effektivaste vägen för en filmmakare att styra tittarens känslor. Den må vara osynlig och någonting man inte lägger märke till men den har en synnerligen viktig och ibland skrämmande funktion i storyn. Med en välplanerad musik understryker man både iscensättningen, händelseförloppet och karaktärernas känslovärldar. Det finns mycket av handlingen som kan berättas på subtila vis med hjälp av ljud och musik. Ibland tar tittarens undermedvetna sedan melodierna med sig hem. För mig känns det fortfarande obehagligt att simma ute om sensommarnätterna. Jag känner att någonting iakttar mig underifrån, ur djupet. Sedan dyker två väldefinierade toner upp ur minnet.

John Grönvall magister i datateknik och jobbar som lärare i medier och kommunikation på Arcada