Yle väcker inte känslor längre

Vad ska vi se på teve? En fråga man ställer sig allt mer sällan, och kanske en orsak till varför nyheten att svenska Yle lägger ner Sportmagasinet (Hbl) inte väcker massornas ilska och besvikelse.

Sportmagasinet var ett av Svenska Yles stora dragplåster under 1980- och 1990-talen, och programmet kunde locka upp till 300 000 tittare. I dag är publiken bara 5–10 procent av vad den var under glansdagarna på 1990-talet. Sportmagasinet lockade också många finskspråkiga tittare, men nu har alltså TV-publiken övergett Sportmagasinet och vid årsskiftet går det i graven.

Det som vi ser nu är vilka följder digitaliseringen har även för public service. Det är ingen nyhet längre att tidningarna blöder. Förr tjänade tidningarna pengar på annonser och prenumerationer, men nu håller båda på att försvinna. Att förneka digitaliseringens konsekvenser för medierna är detsamma som att stoppa i huvudet i sanden, även om utvecklingen på sina håll går långsammare än på andra ställen.

Yle har tappat sin betydelse som nyhets- och underhållningskanalen nummer ett, även om man fortfarande har en trogen publik bland äldre. De nordiska public servicebolagen står inför liknande utmaningar som tidningarna kämpar med, med bland annat sjunkande publiksiffror, speciellt bland unga.

I Danmark är chocken stor efter beskedet om omfattande nedskärningar inom Danmarks Radio. Närmare 400 jobb försvinner och flera kanaler och program läggs ned. I Sverige är frågan hur Sveriges Radio ska finansieras i framtiden, med licens eller skatt. Det finländska public servicebolaget Yle är redan skattefinansierat, men också hos oss flyttar publiken till nätet, och man väljer själv när och vad man tittar på. Utbudet är enormt, och kriterierna svenskspråkigt och inhemskt förefaller ha tappat i betydelse. Kommersiella företag distribuerar filmer och tv-program Video on Demand Video på begäran via ett nätverk, till exempel Internet.

Siffror från i våras visar att Norden har högst andel prenumeranter när det gäller betalda streamingtjänster i hushållet, upp till 45 procent, vilket betyder att fem miljoner hushåll i Norden, prenumererar på minst en streamingtjänst, som till exempel Netflix och Youtube. (Källa: Mediavision). Lokala streamingtjänster växer också, ett exempel är Elisa Viihde som producerar originalserier, en del med Borgå som inspelningsort.

Men det som Yle anger som orsaker till att Sportmagasinets tittarsiffror har rasat är något helt annat. Dels att svenskspråkiga fick en egen kanal, då förlorade man många finskspråkiga tittare. En egen svenskspråkig tv-kanal stod länge på önskelistan, den var viktig både ur ett språk- och identitetsperspektiv. Därför ansåg många att det var en domänförlust för svenskspråkiga att Yle Fem och Yle Teema började dela kanalplats i april 2017.

Den förändringen ledde också till följande stora tittarbortfall för bland annat Sportmagasinet, men orsakade inte någon kritikerstorm i den svenskspråkiga publiken. När tv-tittarna blivit försäkrade om att På spåret och Allsång på Skansen visas i finsk tv också i fortsättningen var det frid och fröjd igen.

Trots dalande publiksiffror har de nordiska public servicebolagen fortfarande ett stort förtroende bland medborgarna. När finländarna tillfrågas om deras åsikter om mediers trovärdighet kommer Yles tv-kanaler på andra plats. Först kommer de tryckta dagstidningarna, och trea är Yles radiokanaler.

Allt fler väljer streamingtjänster och är beredda att betala för tjänsterna, samtidigt som man förväntar sig pålitlig, oberoende och självständig nyhetsrapportering. Där har public service och dagstidningarna sin nisch, dagstidningarna har dessutom fördelen att man kan tänka mer kommersiellt.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland