Vrakfynd blev stolta skulpturer

Sibbokonstnären Winfrid Zakowski ställer ut en serie själfulla skulpturer med kraftig saltstänkskänsla på huvudbiblioteket i Sibbo. Materialet är vrakträ i varierande grad av upplösning.

Upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld försökte med skeppet Vega hitta rutten genom Nordostpassagen utan att lyckas. Vega, visserligen inte samma Vega, heter också fartyget som lotsat in Sibbokonstnären Winfrid Zakowski på nya vägar.

Den senaste tiden har den svurne fotografen nämligen ägnat sig åt att forma skulpturer av vrakträ – av saltvattendränkta stycken från s/sk Vega som i årtionden legat i strandvattnen i Sibbo skärgård.

– Jag blev nyfiken, säger Zakowkski lakoniskt.

Han ger sig in i en målande beskrivning av hur det gick till då han bestämde sig för att utforska vrakträet närmare.

– Jag måste få veta vad det var för material.

Robust virke

Vi skriver sommaren 1968, ett antal år efter att den unge världsomseglande sjömannen Winfrid Zakowski mönstrat av för gott. Han bärgade några "provbitar" från fartyget och blev förtjust då robust ekträ i vackert melerade nyanser avslöjades under tjocka lager av snäckor och lera. Kombinationen av ek, järn och saltvatten ger upphov till kemiska reaktioner som bildar färger på en skala från ljusbrun till kolsvart.

Alla ute på ön tyckte att vrakträet bara var skräp och såg ut som skit. Jag såg en skatt.

Under de kommande somrarna blev de många rundor ut till Vega och Zakowskis söner dök ner till vraket – "jag tycker inte alls om att dyka" – och vinschade upp ribbor, köl och andra vrakdelar som sedan fick ligga på tork på stranden. I flera år eftersom de visade sig vara massiv ek.

Samtidigt började ett och annat avslöjas om fartygsskelettet. Som att Vega var byggt 1877 i Tyskland – "I Finland finns det inte ekar att bygga skepp av" – och att hon bland annat seglade gods på Sverige och Ryssland. Senare började hon användas för spritsmuggling och skumraskaffärerna kom att bli hennes öde: myndigheterna tog henne i delar år 1947.

Bärgning

Winfrid Zakowski återvände till Sibboskären i flera rundor för att frakta trästyckena till sin ateljé.

– Vi körde kleinbussen över isen, lastade in ett antal trästycken i busskroppen, band fast några till där bak och körde sedan hem.

Senare, då träet torkat tillräckligt för att flyta, åkte man ut i familjens motorbåt och satte vrakbitar på släp bakom snurran.

FAKTA

Vrakeken

Härstammar från segelskeppet Vega, byggt 1877 i Pommern, Tyskland.

Segelskeppet seglade på Östersjön med bland annat trävaror och senare med sprit.

Resterna av vraket ligger djupt på havsbottnen i Sibbo skärgård.

Vraket har inte varit skyddat.

Zakowski drogs till de tunga trästyckena i ateljén och gjorde några skulpturer, "men så kom livet emellan". Familjen började bygga hus och i ställer för skulpturer blev det möbler; bord, hyllor, blomkrukor och stolar. Ända tills nu det vill säga.

Nu har Winfrid Zakowski återvänt till sin bärgade skatt och tvingat det sega träet i olika grader av förruttnelse att böja sig för hans vilja.

Stolta personligheter

– Det är ett konstigt material att jobba med, det har sin egen personlighet och det har inte varit någon lätt match att få träet att forma sig som jag vill. Jag har lämnat mina fingeravtryck på skulpturerna, men de är fortfarande egna väsen.

Det är ett konstigt material att jobba med, det har sin egen personlighet.

Det är en serie stolta skulpturer som fyller galleridelen på huvudbiblioteket i Sibbo, och det är också den första platsen där Zakowski visar sina havsvattenmärkta verk. Några av skulpturerna är manshöga och lite till; robusta, spetsiga, fantasieggande med ett intrikat mönstrat färgspektrum som löper från becksvart via gistet grå till gyllene, roströda nyanser.

– När salt havsvatten kommit i kontakt med fartygets gamla järnbultar har virket färgats av ekens tanniner. Precis intill bultarna är träet kolsvart.

Kärnträ

Träets mjukaste delar har havet spolat bort och kvar finns styckenas hårdaste kärnor. Dem har Winfrid Zakowski behandlat med linolja och vax för att sätta punkt för rötans framfart. Kvar finns också enorma träpluggar som använts i fartygsbygget. Dem har han införlivat i en del av skulpturerna, som pusselbitar från en svunnen sjöfartsera.

Precis intill bultarna är träet kolsvart.

En av de mindre skulpturerna har fått smaka på tandläkarborren; Zakowski har med varsam fram tagit fram en grundgropig yta som för tankarna till en storfjällig fisk. En annan skulptur får en igen att tänka på en galjonsfigur, en som havet nött till oigenkännlighet. En tredje påminner om ett vindpinat hus, en fjärde om en hotfull klippformation.

"Goa skulpturer"

Winfrid Zakowski har funnit det väldigt intressant att arbeta tredimensionellt och han gillar också resultatet. "Dom är goa", säger han på finlandssvenskt vis om sina skulpturer.

Blir det flera skulpturer?

– Nej, jag är nog klar med det här nu. Dessutom finns det inte så många trästycken kvar.

I stället tänker Zakowski återvända till släktens specialgebit, till fotografiets värld, där sinnet och kroppen måste agera snabbt för att fånga en specifik bild – som en diametral motsats då till det fysiskt tunga, tidsdryga och eftertänksamma arbetet med skulpturerna.

FAKTA

Under ytan

Winfrid Zakowskis skulpturer gjorda av ek från s/sk Vegas vrak.

Utställningen i Sibbo huvudbibliotek pågår till och med den 30 oktober.

Utställningen som fått namnet Under ytan är samtidigt en hyllning till segelskeppet forna glansdagar. Skulpturerna är numrerade och har namngetts efter henne. De är också det enda som finns kvar av Vega; resten av vraket är utom räckhåll, nerdraget i havets djup av strandparcellens nya ägare.