Visuellt mäktig pjäs med dystopiskt tema

DYSTOPISK DUO. Harry Domin (Tomi Ahonen) och Helena Glory (Ronja Kåhre) gör praktroller i Porvoon Teatteris framtidsvision R.U.R. Rossum's Universal Robots där dramats och seriens värld möts på scenen.Bild: Harri Ahvenainen

Science fiction-sagan R.U.R. Rossum’s Universal Robots bjuder på en framtidsvision där människan snubblar på sin egen maktfullkomlighet. Pjäsen hade premiär på Porvoon Teatteri i fredags.

Teater

R.U.R. Rossum's Universal Robots

Porvoon Teatteri

Regi: Harri Ahvenainen.

Manus: Karel Čapek.

Videoplanering: Ilari Vanhatalo.

Musik, komposition och produktion: Viljami Mehto.

Kostymering: Anne Ratia.

Maskering: Sanna Saarnio.

Scenografi: Ilari Vanhatalo.

Tekniskt genomförande: Ilari Vanhatalo, Harri Ahvenainen, Ville Valve.

I rollerna: Tomi Ahonen, Ronja Kåhre, Ilkka Kinosmaa, Mirja Oksanen, Lasse Rantanen, Risto Kekarainen, Janne Keskikallio, Eeva Puromies, Sari Järvinen-Hippi, Tomi Kuisma, Aleksi Saarela.

Speltid: 2 timmar och 40 minuter.

Premiär 12.2. Spelas ytterligare fem gånger.

I en tid och i ett samhälle där högteknologiska uppfinningar ersätts med nya i en svindlande fart och där manuellt arbete allt oftare görs av maskiner och robotar, inställer sig ibland frågan vad som händer om maskinernas intelligens en dag överträffar människans.

Kan robotar, laddade med kunnande och kapacitet men renons på känslor och själ vända sig emot sina skapare och utmanövrera dem? Finns det en risk att människans iver att utlokalisera arbeten, allt från hushållssysslor (robotdammsugare och –gräsklippare) till sjukvård (robotsjukvårdare), går för långt?

Dessa frågeställningar gör Porvoon Teatteris uppsättning av R.U.R. Rossum's Universal Robots till en pjäs i tiden. Den tjeckiska författaren Karel Čapek skrev texten för nästan hundra år sedan men dess tematik och dystopiska framtidsvision, känns skrämmande angelägna.

Det som lyfter R.U.R. till en absolut sevärd pjäs är inte i första hand den nog så täta regin (Harri Ahvenainen) eller skådespelarna som alla gör väl ifrån sig, utan sättet på vilket pjäsen förverkligats rent tekniskt genom videoplanering, scenografi, musik och ljud. Dessa komponenter skapar tillsammans en övertygande vy över det svartvita och industrialiserade Rossumska imperiet beläget på en ö, långtifrån all civilisation.

Suggestiv fond

Kostymerna (Anne Ratia) och maskeringen (Sanna Saarnio) är något man fäster särskild uppmärksamhet vid. Genomtänkta dräkter i svart, vitt och grått påminner om det 1920-tal som gestaltas och skådespelarnas skimrande ansikten och silverfärgade hår för tankarna till en svunnen serievärld. Gestaltningen av de människolika robotarna är också sällsynt lyckad. Sminket, kläderna och de mekaniska rörelserna gör att robotarna på scenen känns nästan obehagligt äkta.

Det säregna utförandet har sin grund i Harri Ahvenainens idé om att göra teater med element ur seriernas värld. För att lyckas med det har videokonstnären Ilari Vanhatalo på dator skapat en visuellt suggestiv fond, en egen värld, som projiceras på kulisserna och ständigt lever med och förändras under pjäsens gång. Redan introt antyder att något extraordinärt är på väg. Via en projektor rullas en inledande sekvens till föreställningens första scen upp till tonerna av vacker pianomusik. Det är som att befinna sig på teater och biograf samtidigt.

Händelsernas centrum är Rossums robotfabrik där Harry Domin (Tomi Ahonen), en girig och maktlysten man, håller i trådarna. I fabriken tillverkas robotar för eget bruk och till försäljning. Målet är att inom tio år skapa en paradistillvaro för människan där hon inte längre behöver arbeta utan fullt ut kan ägna sig åt livets nöjen och fröjder. I ett sådant paradis sköts allt arbete av robotar.

Krävande roller

Till sin hjälp har Domin ett team bestående av en ingenjör, läkare, en konsult och en byggmästare. Tomi Ahonen går bra in i rollen som den präktiga Harry Domin som hånskrattande slingrar sig ur besvärliga situationer, inte sällan med en galen glimt i ögat.

Ordningen rubbas när en ung kvinna, Helena Glory (Ronja Kåhre) en vacker dag dyker upp för att ta sig en titt på fabriken som hennes far, den yngre herr Rossum, grundat. Glory är ute i ädelt syfte. Hon kräver att robotarna som produceras måste få samma rättigheter som människorna har. Hon är också upprörd över Domins vansinniga visioner och anser att robotarna borde ges känslor och göras mer humana.

Domin låter sig inte övertalas utan lyckas i stället beveka Helena att stanna kvar på ön. Ronja Kåhre övertygar i den krävande rollen av en kvinna starkt driven av sin humanitet men också blind för konsekvenserna av förmänskligandet av robotar.

I nästa scen har tio år förflutit, Domin och Glory är ett gift par och robotarna har tagit över nästintill allt mänskligt arbete. Problemet är att förädlingen gått för långt och snart nås fabrikens ledning av nyheter om robotar som börjat göra motstånd världen runt. Robotarna har organiserat sig och insett vilket slaveri deras skapare utsatt dem för. När de börjar döda människor är katastrofen ett faktum. Deras mål är att utplåna mänskligheten.

Kuslig stämning

Pjäsens första akt är en timme och tjugofem minuter lång, i längsta laget kan man tycka även om scenerna är intensiva och väl spelade. I andra akten har robotinvasionen nått ön och upphovsmakarna finner sig omringade av miljontals robotar. Konsekvenserna är givna men slutscenerna känns ändå något utdragna, särskilt de där byggmästare Alquist (Janne Keskikallio), en av de få som ifrågasatt Harry Domins galna planer och varnat för följderna, frossar i mänsklighetens hemska öde. En åtstramning i manuset hade här varit på sin plats.

R.U.R. är överlag en mäktig upplevelse där den kusliga stämningen genomsyrar varje scen och bit för bit förbereder publiken för det kommande infernot. Samtidigt är pjäsen en skrämmande vision av en värld där människans storhetsvansinne till slut förvandlar henne till sin egen nidbild.