Vinna eller försvinna

Förlust och skam är tungt att leva med. Så tungt att alla inte orkar vidare.

Det var en ren tillfällighet att jag nyligen råkade se finalmatchen i fotboll mellan de europeiska stjärnlagen Real Madrid och Liverpool. Mitt intresse för dessa turneringar är tunt, men jag ville ändå göra tv-sällskap åt en av sönerna som var på besök. Målen är förstås alltid det roligaste att beskåda, men den första halvleken bjöd inte på ett endaste skott i nätet. Däremot saknades inte dramatik. Två stjärnspelare, en från bägge lag, skadade sig så allvarligt att de gråtande fick lämna spelplanen. Tårarna, som det finns mycket av i de här sammanhangen, var nog följd av både smärta och enorm besvikelse.

I den andra halvleken började det hända. Perioden bjöd på fyra mål varav tre åt det vinnande laget Real Madrid och ett åt Liverpool. Den fullsatta stadion i Kiev och miljontals tv-tittare fick beskåda något som till och med jag inser att var högst ovanligt och pinsamt. Liverpools dyrköpte målvakt, tysken Loris Karius, gör två grovt fatala missar. I den första kastar han ut bollen rakt i foten på en motståndare som sparkar bollen i mål. Den andra gången kommer det ett långt skott från 30 meters avstånd. Karius ser och är där, men bollen slinker mellan händerna och går i mål. Han som bränner i väg det långa skottet har fått komma på plan först en god bit in i andra halvlek. Denne Gareth Bale hinner ändå med två snygga mål och blir därmed kvällens stora stjärna. Jubel, förtvivlan, fröjderop och ramaskri på läktaren. Reportern i min tv gastar på så hysteriskt så jag måste sänka volymen.

Så tar även denna match slut. Real Madrid och deras tusentals anhängare jublar än en gång över att ha vunnit guld i Champions League. Kramar, skratt och ryggklappningar avlöser varandra på den gröna arenan. Gareth Bale skiner som en sol av lycka och stolthet.

Så har vi förstås förlorarna. Nedsänkta huvud, tårar, tröstande och sorgsna miner. Tv-kamerorna ger speciellt mycket bildtid åt en av de förlorande spelarna som verkar stå ensam. Inte svårt att gissa vem, målvakten Loris Karius. Visst kan man rycka på axlarna och konstatera voj, voj, spel är spel, det var inte din dag i dag, Loris. Du har ju ändå dina miljoner på banken. Men att på bild följa med denna 24-årings kroppsspråk är minst sagt hjärtskärande. Han gråter som ett barn, gömmer gång på gång sitt ansikte under spelskjortan, ställer sig inför sin publik och signalerar med största möjliga tydlighet: Förlåt mig!

Åtminstone jag blir berörd av det jag ser. Visst tycker jag synd om den djupt skamfyllda Loris som antagligen haft sin värsta dag i sitt unga liv som fotbollsproffs. Men det handlar om så mycket mer. Sportvärlden har en mörk och brutal baksida och när jag beskådar dessa förlorare tänker jag på hur svårt livet blivit och blev för många av dem. Det som började så lekfullt blev så allvarligt. Förlust och skam är tungt att leva med. Så tungt att alla inte orkar vidare.

Mats Fontell ungdomsarbetare och trubadur