Vila och rättvisa

Är det inte en antropomorf, nästan skrattretande naiv föreställning att en allsmäktig Skapare skulle behöva vila sig?

Skapelseberättelsen i Bibeln utpekas ibland som en bidragande orsak till att den västerländska människan har börjat se sig själv som naturens herre. Föreställningen att människan har en särskild roll som Guds avbild och medarbetare på jorden betonar människans ansvar, men den har onekligen ibland under historiens gång missbrukats som ett argument för mänskligt övermod.

Tron på människans särställning kan resultera i ett hänsynslöst utnyttjande av naturens resurser för kortsiktiga och själviska ändamål. Det är ett oemotståndligt faktum att vår planet skulle klara sig bättre utan oss människor. Lika otvetydigt är att det är vårt ansvar att försöka vända utvecklingen. Skapelsen följs i Bibeln av en syndafallsberättelse som känns kusligt aktuell i dag: människans strävan efter kunskap och kontroll hotar att på sikt leda till att paradiset, jorden, tas ifrån våra efterkommande.

Är människan skapelsens höjdpunkt? Det kan te sig så: först skapas liv i vattnet och sedan på jorden, och till slut framträder människan. Likheten med den ordningsföljd evolutionsbiologerna presenterar i dag är fascinerande, även om man skall akta sig för att kräva historisk exakthet av en flera tusen år gammal mytologisk berättelse. Bibeln erbjuder de facto två ganska olika berättelser om människans och världens uppkomst, vilket ger en tydlig signal om att texternas budskap inte ligger i detaljerna eller tidsangivelserna.

Den första skapelseberättelsens höjdpunkt är emellertid inte skapandet av människan, utan inrättandet av vilodagen, sabbaten. Det är paradoxalt att en text som vill framhålla Guds storhet som skapare av himmel och jord mynnar ut i att Gud vilar sig på den sjunde dagen. Är det inte en antropomorf, nästan skrattretande naiv föreställning att en allsmäktig Skapare skulle behöva vila sig?

Sabbaten, så som den beskrivs i Gamla testamentet, handlar emellertid inte bara om vårt behov av vila, utan den är också intimt kopplad till frågan om social och ekologisk rättvisa. Det är inte bara husbonden som har rätt till vila utan även tjänarna, arbetarna och djuren. Regelbundet skulle man också fira sabbatsår, då jordmånen skulle ha rätt att vila från odling, och skulder skulle återskänkas och slavar befrias.

Forskare har uttryckt tvivel om den radikala rättvisan och befrielsen under sabbatsåren förverkligades i praktiken, men det ideal som målas upp utgör den moraliska måttstock utifrån vilken människor och härskare bedöms. När profeter kliver fram och kritiserar det omgivande samhället i Guds namn är det genomgående förtryck av fattiga, girighet och brist på omsorg om främlingar, änkor och föräldralösa som påtalas.

Ofta förknippar vi vila med möjligheten att för en tid stänga omvärlden ute. Sådan vila behöver vi alla ibland. Men för mig har det varit en ögonöppnare att inse den djupa relationen mellan vila och rättvisa. Kampen för en rättvisare värld har som ett av sina viktiga mål att trygga andras rätt att vila, och den vilan kan inte förverkligas om inte rätten till frihet, hälsa, utkomst och utbildning respekterats.

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.