Vi ses i Nangijala!

Hon är vinden som leker med mitt hår. Hon är den spontana kramen jag får i min närbutik. Mommo är kärlek.

Jag är så lycklig att hon äntligen är här hos mig igen. Hon sätter sig på sängen och rättar till sin klänning. Jag sätter mig bredvid henne och tar hennes hand. Hon har varma små händer. Jag vill så gärna berätta hur mycket jag längtat och hur jag saknat henne, men hon ser ömt på mig och viskar, jag vet.

Mormor. Min älskade mommo.

Någonstans bryter alarmet igenom. Jag blir rädd. Nej inte än! Jag har så många viktiga frågor och vi måste hinna tala om mamma. Jag vill hinna fråga om Hanna-kissen, om hon är där med henne i himlen. Eller är hon i Nangijala?

Alarmet blir allt högre och högre, jag vet att jag snart måste stänga av det. Men jag vet också, där i gränsen mellan sömn och vaket, att om jag vaknar så förlorar jag henne.

Jag ser på henne, hon ser trött ut. En hemsk tanke slår mig, skulle jag känna igen henne om hon kom emot mig på gatan? Hon skulle kanske inte känna igen mig. Jag var bara ett barn då hon dog. Det var en vacker sommardag då vi skulle åka i väg för att bada hela familjen. Just då ringer telefonen. Mamma svarade, vi stod alla och väntade. Jag kände på mig redan innan samtalet var över att något fruktansvärt hänt. Det var precis såsom Alf Henrikson skrev, "Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer."

Min värld rasade samman och nästan allt förändrades. Jag sov ofta över hos mommo. Där låg vi bredvid varandra i hennes stora säng. Hon drog aldrig för gardinerna. Gatulampan lyste upp sovkammaren under natten, ett kallt ljus i rörelse när lampan svajade i vinden. Spårvagnen som skramlade förbi, den sista för kvällen och den första på morgonen. Någon enstaka ensam bil körde förbi. En tung ytterdörr som slår igen och det hörs steg ute i trapphuset. Om jag höll andan kunde jag nästan höra en dörr öppnas och någon komma hem. Mommo hade en högt tickande väckarklocka. Vi bad alltid samma aftonbön. Täcket var tungt.

Mormor snarkade lätt bredvid mig. Jag hade egen tandborste i ett glas i det lilafärgade badrummet. Låset var det alltid lite krångel med. Inte för att det på något vis var nödvändigt att låsa om sig med bara mommo hemma, men det var ett så fint litet lås. Sånt som små fingrar älskar att få vrida om och med nyckel på andra sidan. Jag minns plötsligt hur himla gott hon doftade. Hur vi tog "Ettans" spårvagn hem. Plötsligt minns jag gatan, det vackra gröna huset och burspråket. Hon kokade alltid den godaste äppelrisgrynsgröten.

Många dagar efter vårt möte i drömmen, finns hon hos mig. Minnen kommer och går. Jag funderar på varför hon kom på besök i drömmen. Hade hon något viktigt meddelande som jag missade? Jag ligger vaken långt in på natten och försöker minnas varje liten detalj. Den korta stunden innan jag var tvungen att vakna för att stänga av alarmet och lämna henne sittande på sängen. Jag minns inte att jag sade något. Jag tog aldrig farväl. Betyder det att hon kommer tillbaka? Senare bannar jag mig själv för att jag var så självisk. Jag frågade aldrig hur hon har det, hur hon mår. Saknar hon oss?

Efter allhelgonahelgen ser jag tydligare meningen med det allra käraste och efterlängtade besöket. Saknaden efter våra kära som gått hädan lämnar oss aldrig. De är alltid hos oss. Det var nog det hon ville att jag skulle se. Hon är ljusstrålen som hittar in hos mig. Hon är vinden som leker med mitt hår. Hon är den spontana kramen jag får i min närbutik. Mommo är kärlek.

Jag ser det. Jag känner det.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga