"Vi lyckades bevara Finlands självständighet"

KORTSPEL. I 80 procent av drabbningarna är det Eero Anttila som vinner säger hans brorson Martti Anttila. Bild: Kristoffer Åberg

Eero Anttila, 98 år, är en av femton krigsveteraner som får skaka hand med president Sauli Niinistö på självständighetsmottagningen. Anttilas goda syn och goda luktsinne räddade hans pluton under fortsättningskriget.

– Jag funderar förstås på om jag kommer att träffa några bekanta där på balen, säger Eero Anttila. Och så hoppas jag att jag får möjlighet att skaka hand med kommendören för försvarsmakten, eller kanske med hans fru.

Anttila sitter i sin rullstol i Esperi Cares vårdhem Vuokkos vardagsrum, framför den konstgjorda brasan. Framför sig på bordet har han sitt gamla soldatpass, sitt och brorsonen Martti Anttilas inbjudningskort till balen och en bunt med fotografier från tiden vid fronten.

Trots att det ibland är svårt att komma ihåg detaljer från krigstiden är det hur lätt som helst för Eero att minnas namnen på kamraterna på fotografierna. Och att urskilja deras anletsdrag på de små bilderna, utan hjälp av glasögon. Han har kvar sin skarpa syn som gav honom ett smeknamn som levde kvar långt efter det att kriget tagit slut.

PÅ VÄG TILL BALEN. Krigsveteranen Eero Anttila och hans brorson Martti Anttila är bjudna till självständighetsmottagningen på Presidentens slott. Bild: Kristoffer Åberg

– Många av mina frontkamrater hade inte en aning om mitt riktiga namn, jag kallades bara Rexi.

Rexi kommer från polishunden Rex, Poliisikoira Rex, en bokserie som var populär på 1930- och 1940-talen.

– En av mina frontkamrater gillade att läsa och han jämförde mig med hunden med den skarpa synen och det goda luktsinnet.

Det var egenskaper som räddade liv under kriget.

Martti Anttila berättar om en händelse som har gått som legend i familjen.

– Eeros pluton närmade sig vad de trodde var en övergiven gård. De var på väg rakt mot huset när Eero såg att det steg värmevågor från skorstenen, samtidigt kunde han känna en svag doft av stekt fläsk. Han varnade sin plutonchef som först inte ville tro honom, eftersom han själv varken såg något eller kände några dofter. Han ledde ändå plutonen i en kringgående rörelse och de kunde överraska och övermanna de ryssar som tagit huset i besittning.

Korsade ryska gränsen

Eero Anttila var tjugo år gammal när han 1941 fick sin inkallelseorder till fortsättningskriget. Där tjänade han till krigsslutet och fortsatte ännu i Lapplandskriget till 1945.

– Jag tänkte då att det ju är min skyldighet att försvara mitt land.

Bild: Kristoffer Åberg

– Jag hörde till landstridskrafterna och försvarade mitt land med gevär och ibland med maskinpistol. Jag var bra på att kasta och fick ofta också kasta handgranater.

Permission blev det inte så ofta men Eero minns när han fick ledigt för att kunna vara med som bärare när grannens pojkar skulle jordfästas.

– Det var dåligt med bärare vid hemmafronten och min kompanichef tyckte att det var en god orsak att bevilja mig permission.

En händelse som fortfarande lever starkt i Eero Anttilas minne är den gången han gick över den ryska gränsen.

– Det var första gången i mitt liv som jag befann mig utanför Finlands gränser.

En annan märkesstund var när Mannerheim fyllde 75 år, i juni 1942. Manskapet delades in i grupper på fem man och varje grupp fick dela på en flaska konjak för att fira Mannerheim.

– I vår grupp spelade vi kort om konjaken. Den som vann fick flaskan, men de andra, också jag, fick först doppa sin brödkant i konjaken.

Inga mardrömmar

När det blev fred kunde Eero Anttila relativt lätt lämna krigets fasor bakom sig.

– Jag har aldrig plågats av mardrömmar. Och numera har jag glömt mycket att händelserna vid fronten.

Eero är född i Ylöjärvi i Birkaland men flyttade till Teisko för att tjäna som dräng redan som 13-åring. Efter kriget flyttade han till Nokia och jobbade länge som timmerman.

För sju år sedan blev Eero änkling.

– Vi har alltid haft ett nära förhållande, nästan som far och son, speciellt efter det att min egen far dog redan för tjugo år sedan, säger Eeros brorson Martti Anttila. När Eero blev i sämre skick flyttade han hem till oss och vi bodde tillsammans i Haiko under några år.

– Senaste påsk blev Eero sjuk och efter en sjukhusvistelse var vi överens om att han har det bättre på ett vårdhem som Vuokko. Jag besöker honom så gott som dagligen och ofta spelar vi kort tillsammans. Eero vinner 80 procent av gångerna.

Veteran och ledsagare

Martti Anttila kommer att fungera som ledsagare när Eero besöker slottet på självständighetsdagen.

– Martti kommer att dirigera mig rätt, säger Eero.

– Det kommer att bli en fin upplevelse som jag får vara med om tack vare Eero, säger Martti.

– Vi kommer att dra på oss våra mörka kostymer och våra mörkblå rosetter och visa vår tacksamhet över att få leva i ett självständigt land.

– Det var därför vi gick ut i kriget, för att bevara Finlands självständighet, säger Eero. Och vi lyckades.

Mer läsning