"Vi är inte så olika"

Borgåbon Kerstin Kronvall har varit korrespondent i Ryssland, Ukraina och östra Europa i över 20 år. Nu har hon skrivit en bok som handlar om människoöden på båda sidorna av EU:s östra gräns: Rajakansaa – kohtaamisia ja kohtaloita Imatralta Krimille kommer ut i september.

Det började som en idé till en TV-serie: journalisten och utrikeskorrespondenten Kerstin Kronvall ville besöka städer och orter som låg nära varandra men på olika sidor av gränser i östra Europa och Ryssland. När projektet inte blev av beslutade hon sig för att skriva en bok om ämnet i stället.

– Jag har aldrig skrivit en bok förut så det krävde en viss omjustering. När man jobbar med TV eller radio ligger fokuset på att tränga in så mycket information som möjligt i en några minuters sändning. Bokformatet tillät mig att gå in i djupare beskrivningar av människornas reaktioner när jag intervjuade dem, säger Kronvall.

Hennes tid som korrespondent har gett Kronvall ett brett perspektiv och hon betraktas som en av Finlands ledande experter på Ryssland och Ukraina. Men hon är snabb att peka ut att det inte är det som boken handlar om.

– Den handlar inte om mig eller min tid som korrespondent. Boken handlar om vanliga människor i gränsstäder i Finland, Ryssland, Estland, Vitryssland, Polen, Rumänien och Ukraina.

SMIDIGARE ÄN VÄNTAT. Rajakansaa – kohtaamisia ja kohtaloita Imatralta Krimille är Kerstin Kronvalls första bok. Skrivprocessen var smidigare än vad hon väntat. Bild: Jon Nyqvist

Spontana intervjuer

När Kronvall reste i väg för att samla materialet till sin bok visste hon endast ungefär hurdana människor hon ville träffa och hade inte bokat in några intervjuer på förhand. Kronvall letade alltså fram största delen av sina intervjuobjekt efter att hon anlänt i de olika städerna.

Hur reagerade människorna när du närmade dem för att be om en intervju?

– Väldigt likt här hemma. Föreställ dig att du åker in på en gård ute på landsbygden. Vakthundarna börjar skälla och gubbarna ser arga ut. Lyckligtvis brukade stämningen lätta avsevärt efter att jag gjort det klart att jag varken försöker sälja något eller berätta om någon religion. Det hjälper också att Finland har en väldigt positiv klang i länderna som jag besökte.

Kronvall tror också att hon som äldre kvinna hade det lättare att skapa tillit.

– Väldigt många i de här länderna är uppfostrade av sina mor- eller farmödrar. Särskilt i Ryssland, Vitryssland och Ukraina har man väldigt stor respekt för äldre människor och även unga är mycket intresserade av att ta del av de äldres erfarenhet, säger Kronvall.

Kronvall upplevde till exempel flera intervjuer där yngre kvinnor sade att de betraktade henne som en förebild. Å andra sidan stötte hon också på en hel del gammalmodiga övertygelser. Hon råkade ibland ut för bestörthet över att hon som både mamma och farmor reste ensam omkring i världen medan familjen var kvar i Finland.

– Det här är inte med i boken men jag påminns om ett möte jag hade med en taxichaufför i Moskva. Jag hade just kommit från ett krigsområde och taxichauffören var väldigt upprörd. 'Du måste sluta åka till sådana farliga platser! Tänk på din man', klagade han. Först tänkte jag att taxichauffören var orolig för min säkerhet men sedan avslutade han med: 'Vem ska laga mat åt honom när han är ensam hemma?'

Människoöden

Som ett exempel på de olika människoöden som framkommer i boken berättar Kronvall om möten på båda sidorna av gränsen vid Vitryssland och Polen. Hon hade träffat ett ungt par i Vitryssland som är jordbrukare och hon ville också hitta jordbrukare på den Polska sidan av gränsen. Hon anlände vid en bondgård ute på landsbygden som drevs av far och son.

– Pappan var i 60-årsåldern och sonen var ungefär 40. Det var på våren och de höll på att hugga ved när jag anlände. Det visade sig att deras by hade drabbats av svinpest och de blivit tvungna att göra sig av med alla sina svin. Folket i byn hade förlorat sin inkomst nästan totalt, säger Kronvall.

Den tragiska historian illustrerar hurdana överraskande vändningar Kronvalls intervjuer kunde få. Planen hade varit att få en allmän blick i livet på landsbygden i Polen jämfört med Vitryssland men i stället blev det en skildring av en by som lidigt en total katastrof.

– Det är en otroligt sorglig historia men bra exempel på hur väldigt olika människoöden man kan stöta på under en sådan här resa.

I grunden lika

Kronvall besökte också de konfliktdrabbade områdena på Krimhalvön och i östra Ukraina. Därifrån minns hon ett specifikt fall som blev starkt kvar i minnet. Hon träffade en ung gravid mamma som hade tvingats fly från östra Ukraina.

– Den unga kvinnan berättade hur hon en dag hade suttit och surfat på nätet och letat efter barnkläder, filmer smink och dylikt och sedan plötsligt befann sig i en situation där hon använde samma dator några dagar senare för att försöka hitta platser som tog emot flyktingar. När jag lyssnade på henne kom jag att tänka på mina egna söner och deras familjer, säger Kronvall.

Den främsta lärdomen som Kronvall tog från alla de olika mötena under sin resa är att människorna i dessa länder egentligen är väldigt lika oss själva.

– Visst finns det skillnader i till exempel levnadsstandard men i grunden är vi alla väldigt lika. Det finns en viss trygghet i att försöka se på andra länder, speciellt de som har drabbats av kriser, som väldigt annorlunda eftersom man inte vill föreställa sig att något liknande kunde hända en själv. Men i verkligheten försöker människorna bara leva sina liv, precis som vi.

Vem riktar sig boken till?

– Man kan väl säga att bokens målgrupp egentligen är väldigt lik de som den handlar om. Det vill säga det vanliga folket. När jag åkte i väg var det många som frågade hur jag vågar resa i dessa länder ensam. Det är en misstänksamhet som bygger sig på att många helt enkelt inte känner till länderna i fråga. Förhoppningsvis kan boken skingra på åtminstone en del av feluppfattningarna. Vi är inte så olika, säger Kronvall.