Veteranfordon intog Lovisa

Omkring hundra veteranfordon rullade från Liljendal till Lovisa centrum på lördagsförmiddagen. Under två timmars tid kunde bilarna beskådas vid svenska skolcentrets idrottsplan.

– Nog ska man vara lite galen för att hålla på med sådant här, säger Gilbert Söderholm från Pargas som deltar i träffen med sin Scania Vabis L66 av årsmodell 1967.

Han är andra generationens lastbilschaufför. Fadern körde en grusbil för Pargas Kalk och Söderholms mål var att rusta upp veteranfordonet så att den blev lik den som pappan körde förr.

– Jag har haft lastbilen ungefär tio år. Fyra år tog det att bygga upp den. Då vi hämtade den från Vasa var den mer eller mindre ett vrak. Hytten var jag tvungen att bygga om helt.

Innan Scanian kom i Söderholms ägo hade den använts som styckegodsbil bland annat för grustransporter.

Gilbert Söderholm brukar delta i veteranbilsträffarna tillsammans med frun Marianne så ofta han hinner. Galenskapen han syftade på har med tidsanvändningen att göra. Han har ett eget företag som kräver mycket tid med körningar, och att ha en veteranbil kräver också sin tid.

– Men den här vårträffen brukar vi åtminstone försöka vara med på, säger han.

Överraskningar inträffar, men ändå har allt gått bra, inga större problem har uppstått

Det blev slutligen trångt om saligheten på vägen Gamla Strand bakom svenska skolcentret. De första fordonen rullade in cirka kvart i elva. Starten hade skett från Café Liljas parkering i Liljendal klockan tio och fordonen körde förbi Lovisa torg där många kunde beundra bilarna.

Enligt de preliminära planerna skulle fordonen visas upp på fotbollsplanen, men den var ännu i fredags så pass mjuk och blöt att arrangörerna i sista stund bestämde sig för att bilarna parkeras i bredd längs med Gamla Strand.

GAMLA FORDON. Veteranbilarna anländer till Gamla Strand i Lovisa. Bild: Carita Liljendahl

– Redan i god tid innan jul började vi planera det här evenemanget, säger Sture Palmgren från Lovisa som koordinerade träffen. Man tycker alltid att nu är allting klappat och klart inför den stora dagen, men sedan är det ändå inte det. Överraskningar inträffar, men ändå har allt gått bra, inga större problem har uppstått.

Utfärd till Ishavet tände gnistan

Gnistan för engagemanget kring veteranbilar föddes för Palmgrens del 1990. Av en händelse fick han höra att det behövdes en hjälpchaufför då föreningen Veteraanikuorma-autoseura skulle göra en utfärd till Ishavet.

– Vi skulle besöka Petsamo i Ryssland men fick inte tillstånd att åka över gränsen. De klarade inte av att ledsaga en konvoj av fjorton fordon. Så det blev Enare och sedan också Kirkenes i Norge i stället.

Utfärden ledde till att Palmgren bestämde sig för att skaffa en egen veteranbil. Han ville att det skulle vara en bil som var lättstartad för det hade inte Scanian från 1938 som han körde på färden till Ishavet varit.

REKVISITA. Många veteranbilsägare hade fordon på sina släp, allt från gamla traktorer till motorcyklar. Bild: Carita Liljendahl

Veteranbilsföreningen arrangerar tre träffar per åt. En på våren, en på sommaren och en på hösten som kallas Slaskracet.

– Vi har varit på Åland och på karelska näset och en gång besökte vi faktiskt också Kronstadt. Där hade inga civila fordon utifrån tidigare fått komma in och vi behövde poliseskort, men vi fick tillstånd att visa upp oss där.

Sture Palmgren beskriver stämningen på utfärderna som god och många vänskapsband knyts. Aldrig har något fordon blivit kvar på vägen för om problem uppstår finns det alltid någon som kan hjälpa den drabbade. Ingen lämnas vind för våg. Konvojen håller ihop.