Vetekatten och våren

Nu är det vår. Är den tidig eller sen, det vete katten!

Jag svär. Den överfyllda kompostpåsen har läckt och går sönder när jag skall lyfta upp den ur hinken. Allt dess innehåll ramlar på golvet. Jag plockar ihop det jag kan med händerna och resten med hushållspapper. Jag lägger mig raklång på golvet för att försöka hitta den där äventyrslystna avocadokärnan som satte sig i rullning när komposten damp ned. Den for in under diskbänken.

Det är sällan jag ligger så här och spanar in under mina skåp. Jag hittar kärnan, men jag finner mycket annat där jag spanar. Långt där under, i ett hörn ser jag en champagnekork. Bland damm och annat småskräp finner jag något fint, en glaspärla i rött, från ett halsband jag själv knöt ihop för många år sedan. Låset gick sönder och alla pärlorna rann av mig. Jag minns att jag för en kort sekund tänkte att det skulle ha platsat i en film. Glaspärlor som for överallt, ljudet av pärlorna som slog mot golvet och fortsatte att rulla. Jag köpte pärlorna under en av mina första resor till Tallinn. I den lilla butiken fanns vackra glaspärlor i tusen olika färger, rullar av silkesband och knappar av olika slag.

Många år senare, under ett besök i staden försökte jag hitta butiken, men där jag trodde den låg, fanns nu klädesbutiker i rad och ingen kunde svara på om butiken funnits där eller om den flyttat. Kanske jag mindes fel. Jag var där med min vän. Vi besökte de fina gamla konditorierna, kohviks, där vi fick vänlig betjäning på estniska. Kaffet serverades i porslinskoppar med fat, bakelserna var små konstverk och tanterna stod i rad och väntade på sina kaklådor vid disken. Berusade finska turister som fick oss att skämmas för våra landsmän. Jag minns att någon stod med neddragna byxor och pissade i ett hörn medan de andra högljutt hejade på. Vi viskade vårt Aitäh (tack) och slank ut. Bland sneda gränder och vackra förfallna fasader, drog vi fram och andades in en vår. Snön som smalt avslöjade skräp som gömts av vintern i flera månader. Tobaksfimpar och glasskärvor. Hundskit och ölburkar. Jag minns hur det var något med färgerna, något med skuggorna. Det fuktiga och det kalla. Katterna vi mötte, som kom och strök längs med våra ben där vi satt på en trappa och blev varma i solen. Högt uppe bland gamla hus.

Hon väcker mig igen tidigt om morgnarna, vill ha uppmärksamhet och kel. Hon lägger sig vid mitt huvud och skrapar lätt mot väggen. Jag har för länge sedan gett upp med att försöka hindra tapetrivningen. Om kvällarna försöker jag släta ut vissa repor. Jag tror att när hon inte längre finns kommer jag att med fingertopparna lätt dra över reporna och minnas ett spinnande skrutt som gav mig så mycket glädje och ovillkorlig kärlek. Det är minnen av liv. Nu är det vår. Är den tidig eller sen, det vete katten! Men det är nu vi beställer frön och planerar fönstertvätt. Och snart, snart läser vi vårens första insändare om hundskitens förbannelser.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga