Verbal pajkastning från äktenskapets skyttegravar

TRIO I HETLUFTEN. Pia Runnakko, Joachim Wigelius och Nicke Lignell underhåller i parrelationskomedin Mirakelmetoden på Lilla Teatern.Bild: Henrik Schütt

Som en sista utväg för att rädda äktenskapet går ett äkta par till parterapeuten. Relationskomedin Mirakelmetoden är hyfsad underhållning med hög igenkänningsfaktor, men de verbala bredsidorna känns ibland för stereotypa.

Mirakelmetoden

På Lilla Teatern.

Av Daniel Glattauer.

Översättning: Marina Meinander.

Regi: Marina Meinander & Kirsi Porkka.

I rollerna: Nicke Lignell, Pia Runnakko och Joachim Wigelius.

Scenografi och dräkter: Markus Tsokkinen.

Ljus: Paavo Kykkänen.

Ljud: Eero Niemi.

Mask och peruk: Anu Laaksonen.

Premiär: 2.11.

Speltid: ca 1 t 50 min. inkl. paus.

Visas till den 21.1. 2017.

Komedin Mirakelmetodens aktualitet lutar sig bland annat tillbaka på det faktum att det enligt Statistikcentralens uppgifter från 2014 föreligger en risk på nästan 40 procent att ett första äktenskap slutar i skilsmässa.

Tidigare teg i synnerhet kvinnorna och kämpade tappert på för att rädda äktenskapet, i motsats till dagsläget då man har känslan av att också bagateller kan få ett äktenskap att gå i kras.

Det finns en viss sanning i den gamla anekdoten om 100-åringen på landet som intervjuas av lokalreportern och tillfrågas om hon aldrig funderat på att skilja sig. Svaret är: skiljas – absolut inte, men många gånger funderade jag nog allvarligt på att ta livet av min man.

Relationskomedin Mirakelmetoden är hyfsad underhållning med hög igenkänningsfaktor.

Verbala slagträn

Mirakelmetoden av den österrikiske författaren Daniel Glattauer, kanske mest känd för romanen Love Virtually, är som en boxningsmatch mellan två garvade sluggers som använder sig av välbeprövade verbala slagträn i en aldrig sinande ström.

Medelåldersparet Joanna (Pia Runnakko) och Valentin (Nicke Lignell) har levt ihop i sjutton år i ett alltmer surnande äktenskap, när de för att rädda vad som räddas kan uppsöker en parterapeut (Joachim Wigelius) i skrynklig kavaj och nötta sammetsbyxor.

Men varken rollspel eller andra terapeutiskt psykologiska knep biter på kombattanterna, som grävt ned sig till näsan i gamla skyttegravar. De förmildrande dragen hos partnern tvingas terapeuten dra ut med tångförlossning. Men resultatet är och förblir en mur av fientlighet som år av verbal pajkastning finslipat till en egen sjuklig interfamiljär krigsföring: ett äktenskap där den snabba suppliken, övertaget i diskussioner och verbala dueller avgör dagens vinnare.

De förmildrande dragen hos partnern tvingas terapeuten dra ut med tångförlossning.

Styrka och svaghet

Pjäsen styrka finns i de professionella skådespelarprestationerna, med en extra eloge till Nicke Lignell, samt i replikföringen som i sina bästa stunder känns igenkännande, smart och rolig, inte sällan smaksatt med en nypa intellektuellt allmängods. Dessutom gör den förväntade överraskningen i akt två, då terapeuten lägger sin egen person i blöt, att temperaturen stiger ytterligare och komedin får det lyft som behövs.

Pjäsen styrka finns i de professionella skådespelarprestationerna, med en extra eloge till Nicke Lignell.

Men pjäsens manus är ojämnt. Den verbala svadan tenderar tidvis att ta udden av sig själv. Då blir det både tröttande och stereotypt. Större satsning på komedi eller allvar hade antagligen varit att föredra. Nu fajtas det på i ett tematiskt svajigt ingenmansland, som ingalunda saknar underhållningsvärde, men det oaktat lämnar en del övrigt att önska.

Egil Green