Vem kämpar med uppgivna anhöriga, för patienterna?

Varför placeras äldre med demenssjukdom på intervallvård på avdelningar där man helt uppenbart inte har personal som är utbildad för uppgiften? Kristina och Karita Rosenström är besvikna på en del av vårdinrättningarna i Borgå.

– Pappa har blivit mycket dåligt bemött på avdelning 4 i Näse där han nu får sin intervallvård. Han känner sig inte välkommen där.

– Han packar sina kläder och han har sagt att han hoppas att mamma också kan flytta dit. Du får min säng, jag kan sova i badrummet, säger han. Mamma är han största trygghet.

Kristina Rosenström sitter hemma hos sin mamma Karita Rosenström. De är båda djupt bekymrade och oroade över det bemötande äkta mannen och pappan Kurt, som lider av alzheimer, har fått på en del av vårdinrättningarna i Borgå, närmast på avdelning 1 och på avdelning 4, det så kallade servicehuset, i Näse.

– Det är som om personalen där inte alls känner till hur man bemöter personer med demenssjukdom, säger Karita. De är fullvärdiga människor med känslor liksom alla andra.

– När jag har diskuterat frågan med sjukvårdare så får jag hela tiden höra att det inte finns tillräckligt med personal, säger Kristina. Men det är ju bemötandet det handlar om. Att inte bli arg och att inte straffa patienten för att han är sjuk och att inse att man kommer mycket längre genom att skämta och lirka än att sätta hårt mot hårt.

Trivdes på Apollo

Kurt insjuknade i alzheimer 2013.

– Han fick genast medicin och i början fungerade medicinen bra och symtomen stannade upp, säger Karita. Men under de senaste åren har han blivit sämre och sämre, samtidigt som jag själv blir tröttare och tröttare.

Medan intervallvårdsavdelningen Apollo ännu fungerade i Ebbo vistades Kurt där i en vecka varje månad.

– På Apollo trivdes han, säger Karita. Det var så synd att avdelningen måste stängas.

När Kurt är hemma kommer hemvården flera gånger per dag och nattpatrullen ställer upp när det behövs.

RÄDDA FÖR REPRESSALIER. Kommer Kurt att få lida av att vi går ut i offentligheten med våra klagomål? undrar Karita och Kristina Rosenström. Bild: Kristoffer Åberg

– Vi är mycket nöjda med hemvården, säger Karita. Alla hemvårdare har fått en god kontakt med Kurt, de vet hur han bör bemötas.

Under den senaste tiden har Kurt fått intervallvård i två veckor och bott hemma i två veckor.

Han har tidigare fått intervallvård på avdelning 2 i Näse, en avdelning för personer med demenssjukdom.

– Där trivdes Kurt och där trivdes vårdarna med honom, säger Kristina. Därför bad vi att han skulle få fortsätta där, men när vi fick beslutet var det avdelning 4 som gällde. Det gick inte att ändra på.

Om det var din egen pappa

– Mamma står inte ut med att besöka pappa på avdelning 4 eftersom han vantrivs så mycket, säger Kristina. Vi barn går i stället extra ofta. Men visst sliter det på mig också när jag märker att han har fått en stämpel hos vårdarna. Han är besvärlig, tycker de.

– Vårdarna börjar ofta med att berätta om på vilka sätt han varit besvärlig genast när jag kommer till avdelningen . I dag har han försökt rymma igen, kan de säga.

– Det är ju deras jobb att han har det så bra som möjligt. Medmänsklighet, det är vad han behöver.

Under den långa varma perioden, och det är varmt också inomhus, har vårdarna inte lyckats ge Kurt en dusch i veckan. I stället har döttrarna duschat honom och sett till att han fått ren pyjamas och nya lakan.

– Jag frågade en vårdare och hon sa att de nog har ser till att han tvättas i ansiktet varje morgon, säger Kristina.

KÄMPAR PÅ. Bild: Kristoffer Åberg

– De kan inte lirka med honom. Han pratar och pratar, han är bra på det sociala men man måste ta honom med humor och inte bry sig om alla hans protester, på ett vänligt sätt.

– Jag har frågat vårdarna både på ettan och på fyran: Om han var din egen pappa, hur skulle du då bemöta honom?

Slår tillbaka

När äldre personer blir sjuka och svaga är det ofta de anhöriga som får ta ansvaret för att vården fungerar.

– Utan mina barn skulle jag ha gett upp för länge sedan, säger Karita. Jag orkar helt enkelt inte mer.

– Pappa kan inte försvara sig själv, säger Kristina. Men när vi anhöriga reagerar och berättar att vi inte är nöjda med vården så slår det tillbaka mot patienten. Så får det inte vara.

– Vi är många som ska bli gamla, många av oss får alzheimer. Ska vi också bli behandlade så här? Vem ska man gå till för att vi ska få vår röst hörd?

Pappa Kurt jobbar gärna hemma med pyssel av olika slag, han tycker om att planera och till exempel att limma. På avdelningen finns det bara få aktiviteter.

Nu finns ett löfte om att han ska få en permanent plats på ett serviceboende.

– Och det måste vara på en avdelning som är planerad för personer med demens, säger Karita.

Minnesföreningen

Under åren med alzheimer som ständig gäst i hemmet har både Karita och Kurt haft stor hjälp av träffarna med minnesföreningen.

– Vi har besökt det så kallade Muistikahvila, vi klarar oss båda bra på finska, säger Karita. Där har vi haft god kontakt med de andra deltagarna. En del känner Kurt från jobbet på Neste och jag har haft stort stöd av de andra anhöriga. Jag har också gått i en stödgrupp för närstående.

Mycket av arbetet med demenssjuka och deras anhöriga i Borgå sköts på frivillig bas. Karita vill lyfta fram Seija Koponen, Gunnel Björkstam och Tuula Finnbäck för deras stora engagemang.

Hon ser också fram emot den nya verksamhetsformen Minneslotsen.

– Det finns så mycket som hör till sjukdomsbilden hos den som har alzheimer som jag har fått god information om via minnesföreningen.

– För mig är Kurt ingen patient. Han har ännu sina minnen, vi pratar ofta om hur det var förr. Det är mycket som är svårt i vardagen, men vi har också våra små goda stunder.