Vem gav dig rätten att skända min kärlek till mitt hem?

Varför skriver jag detta? Är det en form av terapi? Ett sätt att bearbeta de känslor som genomsyrar mig? Eller är det för att jag läste att 50 hushåll i östra Nyland utsatts för samma sak? Kanske finns det bland de utsatta någon annan som känner som jag.

Jag har alltid älskat mitt hem – hemmet är den trygga fina plats där jag trivs allra bäst. Jag är lyckligt lottad – mitt hem är tryggt. Jag har aldrig varit rädd när mörkret lagt sig runt huset eller vinden och regnet piskat och skuggorna rört sig i tak och väggar. Jag har sovit gott även om någon dörr av misstag blivit olåst. Jag har kunnat röra mig hemma utan att tänka på ifall det finns någon där ute i mörkret som tittar på mig. Aldrig har en sådan tanke ens funnits hos mig.

Men nu känns allting annorlunda. Mitt hem, mitt härliga trygga hem känns främmande.

Ni tog er friheten att ta er in i vårt hem. Ni hittade en stege som ni bar upp till balkongen, ni plockade ut hela fönstret och sedan tog ni er in. När jag nu ligger i sängen och ser på fanerskivan som täcker fönstret försöker jag fantisera hur det såg ut när ni kröp in, in i vårt sovrum – det allra privataste rummet. Ni öppnade alla lådor och rev ut innehållet, ni gick in i vårt klädrum och rev ner alla kläder på golvet. Sen hittade ni det ni sökte. Mina smycken. Vad tänkte ni då? Här måste bo en riktigt blåögd korkad fru som har alla sina smycken i sin garderob. Jo, ni har rätt i det. Blåögd och korkad, men det är ju faktiskt mitt hem. Sedan tog ni dynvaret från vår säng och hällde alla smycken i det.

Ni fortsatte till de andra rummen och rotade igenom alla våra skåp och lådor. Vad fick ni annat med er? Tanken gör ont, jag har ännu inte kommit på allt som fattas. Rädd för den dagen jag gör det.

När ni tog mina smycken tog ni också många minnen. Ni tog ifrån mig möjligheten att ge de minnena vidare till våra barn. Jag hade smycken jag skulle förvalta till nästa generation.

Jag har hoppeligen ännu ett långt liv framför mig, tid att skapa nya minnen. Men de minnena börjar nu från år 2018.

Det viktigaste just nu är att få tillbaka kärleken till vårt hem. Jag vill sitta i soffan och känna det härliga lugnet i kroppen, jag vill känna samma glädje när jag öppnar ytterdörren som jag gjorde förr. Jag är hoppfull och tror att känslan kommer tillbaka, det tar säkert sin tid men den dagen kommer.

För er tog det kanske trettio minuter att genomsöka vårt hem och ta det ni ville, hur länge tar det för mig att återställa det ni förstörde?

Ni tog känslan för mitt hem ifrån mig – men någon dag tar jag den tillbaka. Jag låter inte er vinna!

Texten är en del av en text som Camilla Estlander skrivit för att få utlopp för sina känslor efter inbrottet.

Mer läsning