Vem är välkommen in i värmen?

En unken nationalism drar över Finland och det är dags att vädra ut den.

På första maj lyste äntligen solen från en nästan klarblå himmel. I Borgå fylldes parkerna och torget av vinterbleka Borgåbor, en del med studentmössa på huvudet och de flesta glada och förväntansfulla.

Första maj är arbetarnas internationella högtidsdag, men också en festlig vårkarneval för att fira att värmen och ljuset har återvänt.

När Runebergskörens traditionsenliga första maj-konsert avslutades, den här gången med Sibelius Finlandia-hymn, var det många patriotiska hjärtan som slog några extra slag för det jubilerande fosterlandet.

Själv är jag inte finländare men Finlandiahymnen känns alltid lika berörande. Här ett land, ett folk, och en styrka som jag gärna är en del av, även om mitt hjärta slår lika hårt för mitt fosterland. Ytligt sett finns det inget som skiljer mig från andra finländare, och jag har jag oftast känt mig välkommen hit.

Samma första maj berättas historier om dem som inte är välkomna hit.

Irakiska Adam gjorde en lång och traumatisk flykt från Irak till Finland, och hamnade i Borgå. I Hufvudstadsbladet (1.5.17) berättar han att han har fast jobb på en restaurang i Borgå, egen lägenhet och vänner. "Jag älskar staden!"

Det han inte har är uppehållstillstånd. Migrationsverket tycker inte att det räcker att Adam har jobb och bostad, eftersom jobbet är sådant att någon annan, en finländare, skulle kunna sysselsättas.

Under de senaste åren har vi fått höra och läsa otaliga historier om asylsökande, människor, som fått avslag på sina ansökningar och som skickas tillbaka till osäkra och ofta farliga förhållanden.

Den ensamkommande och minderåriga afghanynglingen, som vuxit upp i Iran, men som nu ska utvisas till Afghanistan, ett land han inte känner.

Den unga blivande pappan, som klagat över Migris utvisningsbeslut, och som nu lever under stor stress eftersom han kan tvingas att lämna sin hustru och sitt barn, för att Migri anser att det saknas tillräckliga skäl att låta honom stanna.

Det verkar finnas mycket få argument som motiverar att en människa på flykt får fristad i Finland. Arbete, minderårig, snart pappa – inget som spelar roll.

Finland har under den här så kallade flyktingkrisen visat upp en oanad effektivitet. Effektivare än i många andra europeiska länder har man behandlat asylansökningarna, upp till tusen i veckan. Kritik har därför också riktats mot Migri att inte alla beslut är fattade på en tillräckligt grundlig utredning.

Därför blandas den patriotiska festkänslan på första maj med skam. Första maj är inte endast en dag när vårens ankomst firas utan också en dag för att hylla solidariteten. Men alla är inte välkomna in i värmen.

Journalisten Geo Stenius beskriver fyndigt i en kolumn i den finska lokaltidningen (Uusimaa 1.5.17) hur den unkna stanken av nationalism lägger sig över Finland, och att stanken kommer ur nationens förhållande till minoriteter och främlingar. "Patriotism handlar om kärlek till det egna landet och folket, men också om öppenhet, gästvänlighet och nyfikenhet på resten andra människor och kulturer. Nationalism är unket, isolerande och diskriminerande."

Därför måste vi fortsätta att berätta flyktingarnas berättelser, fortsätta att tala om konsekvenserna av den finländska flykting- och migrationspolitiken.

Nästa lördag är det festdag igen. Då firas en mångkulturell mors dag-fest i Borgå med mat och människor från olika länder. Gå dit, umgås och vädra ut den unkna nationalismen. För den hör inte hemma i Finland.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland