Växande kritik mot internationell adoption – "Är alltid den sista utvägen"

FÄRRE. Förra året adopterades dryga femtio utländska barn till Finland. Mängden internationellt adopterade barn har sjunkit mycket de senaste 15 åren Bild: Mostphotos

I Sverige finns en allt större kritik mot internationell adoption medan diskussionen är tystlåten i Finland. Instagramkontot stulen_identitet försöker skapa debatt i ett kontroversiellt ämne.

White saviour, den vita räddaren, är en term som ofta används om vita västerlänningar som utger sig för att försöka rädda mindre bemedlade, ofta svarta, människor men som i själva verket gör det för egen vinnings skull.

I slutet av 1960-talet var den vita räddaren ofta en kristen missionär som reste till olika afrikanska länder för att lära befolkningen om västerländskt liv och kristendom. Då började man också se på adoptioner från dessa länder som en räddning för många barn.

– I Sverige tog de inhemska adopterbara barnen slut i och med p-pillrets intåg och fri tillgång till abort. Då vände man sig utomlands. Adoptioner lyftes fram som en humanitär gärning, säger Maria Fredriksson som själv adopterades till Sverige i början av 1970-talet.

Det var den progressiva vänstern och de frikyrkliga som var aktiva i adoptionssammanhang. Pettersson säger att en orsak till den ökade internationella adoptionsverksamheten också låg i att man ville motverka de rasistiska strömningar som fanns i landet.

ADOPTERAD. Maria Fredriksson adopterades från Sydkorea till Sverige i början av 1970-talet. Nu driver hon det adoptionskritiska Instagramkontot stulen_identitet. Bild: Privat

– Då fanns ju rasbiologiska institutet fortfarande i Uppsala.

Strikta regler

I början var det den svenska staten som tog hand om adoptionerna men efterhand flyttade man över verksamheten till adoptionsbyråer och ideella föreningar.

Interpedia är en av de två organisationer som sköter internationella adoptioner till Finland. Organisationerna är icke-vinstdrivande och övervakas av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira).

Adoptioner lyftes fram som en humanitär gärning.

Marja Utela som är informatör på Interpedia säger att det finns strikta regleringar för internationell adoption. De organisationer man samarbetar med utomlands är också noggrant reglerade.

– Huvudprincipen är att landet ska ha förbundit sig till Haagkonventionen.

På barnets villkor

Haagkonventionen är det internationella dokument som reglerar adoption. En av de viktigaste punkterna är att en adoption alltid ska ske på barnets villkor, inte de tilltänkta föräldrarnas.

– Vi går enligt principen om företräde, först ska alla möjligheter till en nationell adoption utredas innan barnet blir fritt för internationell adoption.

Hon säger att internationell adoption är alltid den sista utvägen.

Mängden internationella adoptioner till Finland har minskat kraftigt de senaste 15 åren. Förra året adopterades det allt som allt 52 barn från utlandet.

Först ska alla möjligheter till en nationell adoption utredas innan barnet blir fritt för internationell adoption.

Adopterade unga känner sig utsatta

Det finns inte många jämförbara resultat av hur unga adopterade mår. I Skolhälsoundersökningen 2017 tog man för första gången in specifika frågor riktade till adopterade barn. I resultaten av undersökningen kommer det tydligt fram att adopterade ungdomar mår sämre än ungdomar i stort.

I undersökningen kommer det fram att adopterade känner sig mer ensamma och blir mycket mer utsatta för olika sorters trakasserier än andra ungdomar.

Utela välkomnar undersökningen.

– Den visar att vi behöver allt mer kunskap om adopterade inom både skolvärlden och hälsovården. Samma principer gäller till exempel inte för invandrarbarn och adopterade barn.

I Finland finns det också nedtecknat i lagen att både adoptivfamiljer och adopterade ska ha möjlighet till postadoptionsvård. Det inkluderar samtal, information om ursprungslandet och hjälp med att söka sina rötter. Valvira har godkänt statlig finansiering för denna vård.

Vi behöver allt mer kunskap om adopterade inom både skolvärlden och hälsovården.

Kritiken startade från Korea

Maria Fredriksson adopterades från Sydkorea till en liten ort i Sverige i december 1972. Då var hon ungefär ett halvt år gammal.

– Jag kom till ett Sverige som var extremt homogent, det fanns inte många synligt rasifierade personer.

Fredriksson växte upp i en kärnfamilj med ett adopterat och ett icke-adopterat syskon. De adopterade syskonen var den enda synliga minoriteten under skoltiden.

– Det var inget jag reflekterade över på ett medvetet plan då, men det var ju uppenbart att jag avvek från normen. Jag kan inte säga att jag var extremt utsatt, men i efterhand kan jag se att det jag fått höra under min skoltid har påverkat mitt sätt att förhålla mig till andra och till vithetsnormen.

Jag kom till ett Sverige som var extremt homogent, det fanns inte många synligt rasifierade personer.

"Ville vara som alla andra"

Fredriksson säger att hon inte var aktivt intresserad av sin adoption i ungdomen, hon var fullt upptagen med att vara svensk.

– Och då menar jag vit. Jag ville ju vara som alla andra och fick höra att jag också var det. Det sägs ju att adopterade är svenskar, men de facto är vi ju inte infödda svenskar – men vi borde ju duga ändå.

Det var först senare i livet som Fredriksson började tänka kritiskt på sin adoption. En resa tillbaka till rötterna i Sydkorea förändrade allt.

Jag ville ju vara som alla andra och fick höra att jag också var det.

Resan var en arrangerad gruppresa för adopterade och vistelsen var fullspäckad med program. Fredriksson och de andra besökarna hade blivit tilldelade varsin koreansk ungdom som höll dem sällskap under resan.

Barnhemsbesök

– De var med oss hela tiden, förutom en förmiddag när vi besökte barnhemmet därifrån vi hade adopterats.

Det visade sig att ungdomarna inte visste om att deras utländska gäster hade blivit bortadopterade från Korea. När Fredrikssons sydkoreanska guide fick reda på det bröt hon ihop.

– Då tänkte jag att nä, vad är det här? De här människorna vet inte att landet adopterar bort 200 000 barn varje år.

De här människorna vet inte att landet adopterar bort 200 000 barn varje år.

Många små och större detaljer under återresan gjorde att Fredriksson kände sig allt mer olustig över hela processen. När hon kom hem till Sverige sökte hon sig till olika grupper för adopterade på sociala medier och började pröva sina argument.

– Ur alla dessa debatter som jag förde på nätet föddes det jag gör i dag.

Systemet behöver ses över

Fredriksson driver det adoptionskritiska Instagramkontot stulen_identitet. Via sociala medier vill hon väcka debatt kring hur adoptioner sköts i dag.

– Vi pratar om en verksamhet som kommit att bli alltmer kommersiell genom åren, adoption omsätter enorma summor årligen. Det här sker i länder där resursfördelningen är djupt ojämn och där patriarkala strukturer lever fritt.

Det är kärnan i Fredrikssons adoptionskritik. Hon betonar ändå att alla gör sina egna val och lever med dem, hon dömer ingen som adopterar. Däremot fördömer hon systemet.

Adoption omsätter enorma summor årligen.

– Efterfrågan på barn finns i det rika väst och det är det globala syd som kan erbjuda det vi vill ha. Då pratar vi om en verksamhet som när sig på kvinnors ekonomiska och sociala utsatthet, på tillgång och efterfrågan. Transparensen är i princip obefintlig.

Satsa på postadoptionsverksamhet

Hon kritiserar att det inte finns någon kontinuitet i adoptionsverksamheten. Organisationer som förmedlar adoptioner har ingen skyldighet att finnas kvar över tid. Postadoptionsverksamhet är också något som det borde satsas mera på, säger Fredriksson.

– Det är inte det att adoptioner sker, utan hur de sker som jag är kritisk mot.

Tycker du att man ska avstå från att adoptera om man funderar på det?

– Alla gör sina egna etiska val. Det är en komplex fråga och jag kan inte säga ja eller nej. Om du själv tycker det är godtagbart att betala för ditt barn, att riskera att ett barn tas från sina föräldrar och säljs till legitima adoptionsorganisationer som tvättar dokument och om du tycker det är okej för ett icke-vitt barn att växa upp i ett vitt samhälle.

Det är inte det att adoptioner sker, utan hur de sker som jag är kritisk mot.

– Jag menar, jag äter skinka så på något plan tycker jag ju att det är okej att döda djur. Vi gör hela tiden sådana här val i konsumtionssamhället och vi måste stå för dem, trots att det inte alltid är lätt.

Tillit mellan adoptionsländerna

Marja Utela på Intrepedia säger att det är den adopterades rättighet att synas och höras i adoptionsdebatten. Hon förstår också en del kritiska röster men säger att det är en hård anklagelse att kalla adoptionsverksamheten kommersiell.

– Vi är icke-vinstdrivande organisationer men en adoption är en komplicerad process. Saker behöver utredas noggrant och myndigheter ska vara i kontakt med varandra. Men det är klart, i en perfekt värld skulle inte vår verksamhet behövas.

Hon säger att man gör sitt allt för att det inte ska ske några övertramp i mänskliga rättigheter på vägen. Olika länder har olika lagstiftningar men eftersom man går enligt Haagkonventionen är det alltid barnets rättigheter som går först.

KRITIK. Instagramkontot stulen_identitet riktar kritik mot hur adoptioner och postadoptionsvård sköts. Bild: Skärmavbild från instagramkontot stulen_identitet

Hur undviker ni att det sker övertramp i form av korruption i utgångslandet?

– Det är viktigt att ha kontakt med myndigheterna. Det är också viktigt att ursprungslandet har ett fungerande system med myndighetsövervakning och att verksamheten fungerar på ett etiskt hållbart sätt.

Myndighetssamarbete

Utela säger att korruption säkerligen finns i någon form i olika länder, och att man är beredd att avbryta samarbetet om så krävs. Hon säger att adoptionsverksamheten är en minimal del av barnskyddet i samarbetsländerna och att det därför inte ens rör sig enorma summor i verksamheten.

Det är viktigt att verksamheten fungerar på ett etiskt hållbart sätt.

Hon betonar att man i samarbetsländerna nu för tiden har en stark nationell stolthet, och är ärligt intresserade av hur de adopterade barnen anpassar sig.

– De som sitter på makten i de skickande länderna är adoptionsmyndigheterna och de får ingen nytta av adoptionsprocessen.

Det finns ju också länder vars myndigheter är korrumperade.

– Då måste vi bara lita på det myndighetssamarbete vi har byggt upp, att processerna fungerar såsom de ska och att de förbundit sig till Haagkonventionen. Förtroendet är uppbyggt under flera års tid, säger Utela.

Mer läsning