Vårt sjukhus

Astma har skötts, liksom brutna ben. Ett litet barn svalde stora delar av ett limstift men klarade sig med bara koltabletter, ingen magpumpning.

Borgå sjukhus, förr Kretssjukhuset i Borgå, fyller 50 år i år.

Själv är jag tio år äldre så jag har inte fötts där. I stället såg jag dagens ljus i Lovisa sjukhus, för i det gamla sjukhuset i Borgå höll man föderskorna sängbundna i många dagar efter förlossningen, och det gillade inte min mamma.

Borgå sjukhus har ändå spelat en stor roll i mitt liv. När jag inledde mitt yrkesliv i januari 1980 fick jag göra mitt allra första radioinslag om det våldsamma draget från det relativt nya sjukhusets fönster. I patientrummen hade man rullat filtar som skydd mot kölden som kröp in under fönstren. Många arga damer ställde upp på intervju.

För jobbets del har det under åren blivit många kontakter och besök på sjukhuset, men det är de privata minnena som lämnat de djupaste spåren.

Två år efter fönsterreportaget var det en ivrig överläkare Clas Runeberg som presenterade sjukhusets första ultraljudsmaskin för mig. Där kunde jag sedan på skärmen se ett litet hjärta som slog och små armar och ben som viftade.

Alla mina fyra barn är födda på Borgå sjukhus, och alla förlossningar har sin egen historia i familjekrönikan. Jag ska bara ta den om barnmorskan som hade sitt sista arbetspass före pensioneringen. Nej, hennes knän håller inte för någon hukförlossning, upp på britsen bara. Litet senare blev jag nedröstad 2-1, jag hade velat lyssna på en radiokanal med ett hörspel men barnmorskan och min man föredrog ishockeymatchen Finland-Sovjetunionen.

Med många små barn blev det täta besök på sjukhuset. Bland annat några hemska ovissa dygn på barnavdelningen med ett litet barn med skyhöga infektionsvärden, som förbyttes i lättnad, det var inget obotligt. Astma har skötts, liksom brutna ben. Ett litet barn svalde stora delar av ett limstift men klarade sig med bara koltabletter, ingen magpumpning. Barnläkarna Carl-Henrik Stråhlmann och Peter Floman kunde man alltid lita på.

Jag har suttit vid många sjuksängar i Borgå sjukhus. Värst var telefonsamtalet en vacker aprildag i början av 2000-talet: Jag ringer från sjukhuset, din man är här, vi misstänker hjärtinfarkt.

Det blev bra med det också.

Med tilltagande ålder och skröplighet har det blivit många egna besök vid polikliniker och ett vid den dagkirurgiska enheten.

Men inga barn föds här mer. Mitt yngsta barnbarn föddes i Kotka.

BB i Borgå gav en trygghet och en samhörighet. Senast för bara några månader sedan blev jag ryckt i ärmen i varuhuset i stan.

– Hej, hur är det med dig? Minns du att vi låg i samma rum på BB i maj 1987?

Borgå sjukhus är vår gemensamma minnesbank, fylld av känslor, som livet självt.

Stina Jäderholm Reporter