Vårt behov av SVT

I några år höll jag ut, tyst och sammanbiten. Men till slut gav jag upp motståndet, och gick till nätoperatören för att skaffa ett så kallat språkpaket. Ja, så kallar vårt lokala telefonbolag det kort som ger mig tillgång till de svenska tv-kanalerna. Åtta stycken, för 9,90 euro i månaden.

En summa vi inte alls ska behöva betala. Men nu blev saknaden för stor. Och stor är vår njutning nu, med svensk tv, i realtid (utan finska texter dessutom).

Att jag så länge vägrade beror på att jag i många år deltog i kampen för gratis tillgång till svensk tv. Något vi hade rätt till, i enlighet med det så kallade "kaffekoppsavtalet" från 1985, som ingicks mellan statsministrarna Olof Palme och Kalevi Sorsa under en fikapaus i Reykjavik.

Då beslöt man att medel skulle tas ur respektive statsbudget för att bekosta distributionen av finsk TV i Sverige och svensk TV i Finland. Något svenskarna länge höll fast vid, men icke så i Finland.

Hos oss gick all energi åt till att främja en snabb digitalisering, i kombination med att vårt Nokialandia var frälst av nyliberalism, vilket ledde till att hela teletekniksektorn blev en huggsexa för den privata sektorn. Det fanns helt enkelt inget politiskt intresse för att driva frågan om jämlik tillgång till vare sig snabba nätförbindelser eller grannlandsteve.

Ifråga om de förra har utvecklingen hos oss ju överlåtits åt de privata operatörerna, vilket både fördröjt utvecklingen och skapat stor regional ojämlikhet.

När det gäller tillgången till svensk tv blev det på finlandssvenskt håll inte bättre av att ålänningar och österbottningar redan tidigt beslöt sig för att sköta saken på egen hand, genom direkta kontakter till Sverige och egna ekonomiska satsningar.

Kvar blev nylänningar och åbolänningar, som var alldeles för få och ointressanta för såväl politiker som mediestrategerna i Böle. Något som blev pinsamt tydligt då vi försökte driva saken inom Folktinget för ungefär 10 år sedan.

Följden var att tillgången till svensk tv sakta men säkert försvann. Den sista kampen fördes kring SVT World, som 2011 föstes ihop med FST i en tröstlös (i blandkanal. Och snart försvann också de sista programmen, då FST slogs samman med Teema.

Men vad är detta att bråka om? Vem är längre beroende av gammaldags tablå-tv, när allting finns tillgängligt på nätet, precis när man själv vill? Det traditionella tv-tittandet har utan tvekan minskat drastiskt. Men jag är övertygad om att utvecklingens hastighet är grovt överdriven, precis som ifråga om printmedier och böcker.

Antalet hushåll där man ser, och vill se, "gammel-tv" är betydligt större än man vill påskina. Detsamma gäller antalet hushåll som sörjt över att den fria tillgången till svensk tv försvann. Några ströprogram här och där, dessutom i efterskott, räcker inte. Och det handlar inte bara om fredagsmys med På spåret, eller lördagskvällar med Skavlan. Det handlar om behovet av kontinuerlig blodstransfusion ifråga om språk och kultur. Och det behovet blir bara större.

Thomas Rosenberg Sociolog och skriftställare.