"Varje skulptur är ett kärlekens verk"

Laila Pullinen uppmärksammas med en brett upplagd minnesutställning på Näse gård. Den stämningsfulla helheten byggs upp av tematiskt koherenta äldre och nyare verk – formade i samma anda.

Ljusdränkt, sublim, vacker och tänkvärd: Det är en verklig pärla som konstvännerna bjuds på i form av utställningen "Minulla on ehjät kädet, minä en pelkää kuolemaa" på Näse gård. Här visas professorn och skulptören Laila Pullinens (1933–2015) arbeten från ett långt liv konsten till fromma, och utställningens utformning gör att helheten överskrider gängse gallerigränser och djupnar till museal nivå.

– Utställningen har också en pedagogisk dimension, säger Jean Ramsay, son till Laila Pullinen och vd för hennes livsverk, skulpturparken Nissbacka i Vanda.

Till Näse gård har han bland annat hämtat små skulpturer, teckningar och grafik som representerar essensen i Laila Pullinens konstnärliga livsgärning. I de starka grafikverken som hon gjorde som sina sista arbeten kan man hitta ett släktskap med de spänningar som också finns i hennes skulpturer. Strecken förflyktigas och förflyttas till förgängligheten, på samma sätt som bronsskulpturernas rundade veck.

Utställningen har också en pedagogisk dimension.

– Mamma var först och främst skulptör och intresserade sig senare för grafik. Men samma strukturer går igen i verken, oberoende av formen, säger Jean Ramsay.

Vit sten och brons

Som ett exempel lyfter han fram skulpturen Dolce vita från 1966, utförd i brons och Carrara-marmor. På väggen bakom den böljande kvinnotorson, med navelgropen som clou, hänger verkets pendang, tuschteckningen Makaava från 1968 som fullbordar Helena-serien.

– Dolce vita är ett centralt verk i hennes produktion. Det representerar hjärtat, essensen i hennes formspråk, säger Ramsay. Stark passion uppstår när marmorns mjuka ljus möter robusta bronsstycken.

CENTRAL. Skulpturen Dolce vita från 1966 är utförd i brons och Carrara-marmor. På väggen bakom den böljande kvinnotorson, med navelgropen som clou, hänger verkets pendang tecknad med tusch. Bild: Kristoffer Åberg

Enligt honom är det de små detaljerna, såsom naveln i den ovannämnda serien, som befäster släktskapet mellan Pullinens verk från 1970-talet och vidare fram till hennes frånfälle. Tillsammans bildar detaljerna ett pärlband som flyter igenom utställningen, rum för rum.

Samma kan sägas om det vita stenmaterialet (marmor från Kalkstrand inkluderat) och bronsen – de allra finaste materialen enligt Laila Pullinen – som också de binder samman verken från olika tidsperioder. Pullinen fascinerades också av färggranna finländska stenarter och dramatisk är till exempel Sardeen enkeli II (2013) som kombinerar brons och spektrolit, där stenmaterialets klarblå fläckar bildar ett distinkt ögonpar.

Tecknade i sten

Laila Pullinen använde diamantslipen som en penna. När hon skulpterade tecknade hon i stenen och stenens rörelse fortsatte i metallens rörelse. I skulpturerna står stenen för det fysiska uttrycket och bronsen för det abstrakta, för själsstyrkan.

Laila Pullinens minnesutställning

”Minulla on ehjät kädet, minä en pelkää kuolemaa” heter Laila Pullinens (1933–2015) minnesutställning på Galleri Näse gård.

Utställningen omfattar verk från 1970-talet till 2010-talet och omfattar skulpturer, teckningar och grafik.

Laula Pullinens son Jean Ramsay kommer att finnas på plats i Näse gård varje lördag klockan 14 för att berätta om verken.

Galleriet är öppet tisdag-fredag klockan 11–18, lördag-söndag klockan 12–16. Inträde 3 euro per person.

Utställningen pågår till den 11 mars.

För mera information se www.nasinkartano.fi.

– Under hela sin konstnärskarriär inspirerades hon av samma källor och strävade efter att förstå dem. Det rena och det äkta hörde till de teman som hon undersökte, säger Ramsay.

Dansen var också en återkommande inspirationskälla och ett fundament för de rundade och positiva linjerna som präglar Laila Pullinens sinnliga skulpturer. Hon såg dansen som ett slags kinetiskt skulpturarbete, och använde dansens effekter i sitt arbete. Spänstig hållning, vackra rörelser, klassiska poser går igen till exempel i tuschverket Grand jeté och systerskulpturen Ensemble V.

– "Varje skulptur är ett kärlekens verk", brukade mamma säga. Det är lite alkemistkonst över hennes alster, säger Jean Ramsay. Vem som helst klarar inte av att skapa vackra föremål utifrån krävande material som marmor och brons.

Dansen inspirerar

Samma inneboende kraft som hon mejslat i marmor och gjutit i brons har hon med litografisk krita överfört på poröst papper – utan att tappa det tredimensionella uttrycket. Imponerande är de stora teckningarna i serien Hommage á Pina Bausch från 2013 där Pullinen inspirerades av Pina Bausch koreografi baserad på berättelsen om Orfeus och Eurydike.

Vem som helst klarar inte av att skapa vackra föremål utifrån krävande material som marmor och brons.

– Det var tufft, en veritabel idrottsprestation för en åttioårig kvinna att skapa i den här storleksklassen, säger Jean Ramsay om verken på 160x120 centimeter. Det var som en mani, hon gav sig inte eftersom hon älskade konsten och konsten var hennes språk.

De omfångsrika teckningarna går i dialog över decennierna, för ett stilla samtal med dansskulpturerna av äldre datum.

Utställningens namn härstammar från en intervju som Laila Pullinen gav under sin sista sommar. Fram till slutet arbetade hon med sina händer för allt det som är gott i livet – med kärleken i första rummet.

Laila Pullinens minnesutställning är också till vissa delar en försäljningsutställning där intäkterna går till Nissbacka skulpturpark och till den stiftelse som kommer att grundas för ändamålet.