Våren är historiernas och klyschornas tid

Historien om Akilles bandybrons och Hunters slutspelssorti är fina men annorlunda berättelser.

Under den långa vintersportsäsongen hinner en reporter se många matcher, tävlingar och jippon samt höra lika många kommentarer, uttalanden och tycken i intervjuer med diverse idrottsfigurer. Intervjuerna kan vara djupa och ingående vid en kopp kaffe eller snabba och lakoniska efter en svettig match då idrottaren hellre skulle hoppa i duschen än svara på frågor.

Hur som helst, i något skede träffar man på klyschorna. Ni vet, klassiker som "vi måste spela vårt eget spel" eller "ingen skillnad vem vi möter i slutspelet – man måste slå alla lag om man vill vinna mästerskapet". En del av klyschorna är sanna och fungerar, en del säger intervjuobjektet bara för att det låter bra. "Man måste slå alla lag om man vill vinna mästerskapet" är ju en total lögn. I de flesta serierna går åtta lag till slutspel och för att vinna mästerskapet räcker det att du slår tre – inte sju – motståndare på vägen: kvartsfinal-, semifinal- och finalmotståndaren.

Men några klyschor har allt. En personlig favorit är "våren är den bästa tiden på året". Vare sig det handlar om en skidåkare, en basketlirare eller en bandyspelare så kan man hålla med. På våren är insatserna skyhöga, formen – åtminstone borde den vara – på topp och då gäller det bara att njuta och skriva nya idrottshistorier.

En del av historierna har ett lyckligt slut, en del ett snöpligt slut. I helgen utsattes Borgåidrotten för en historia av bägge genre.

Historien om Akilles bandyherrar hade ingredienserna att bli en tragedi där hjältarnas annars fina säsong slutar i fyra raka förluster och det sunkigaste ödet av alla: en fjärdeplats. Men kockarna som kokade denna soppa använde sig av ett smakligare recept. Trots tre raka förluster bakom sig mot blivande mästaren Veiterä, med storstjärnan Sami Laakkonen ur spel, och vetskapen att Akilles inte vunnit i Jyväskylä sedan januari i fjol lyckades grönvitt, med Jyväskyläsonen Saku Hämäläinen som främsta bragdman, slå JPS och sedan ta bronsbussen ner till Borgå.

Visst måste man älska den storyn?

Historien om Hunters slutspelsäventyr var däremot av det bittraste slaget. Hunters toppade grundserien för det mesta och var bara ett steg från ett historiskt kval till Mestis. Kampen mot JHT blev en episk thriller. I match ett snuvar gästerna Hunters på segern i förlängning, i match två kvitterar Hunters i sista minuten bara för att se sig slagna, åter i förlängning. Också den tredje matchen går till förlängning tack vare en sen kvittering, utan målvakt, av Hunters. Trots tidigare nederlag fäller Hunters JHT med kniven mot strupen. Men till slut fälls vilt kämpande Hunters framför sin hemmapublik och säsongen är över.

Men visst måste man uppskatta den storyn också? För visst var den spännande och underhållande trots allt och visst bjöd den på precis sådant drama som idrottspubliken älskar. Trots allt, nog är ju Juha Mietos hundradelsförlust i OS 1980 och hockeylejonens kvartsfinalförlust mot Tre Kronor i hemma-VM 2003 historier som ännu i dag väcker stora känslor.

Tommi Willberg Reporter