Närvårdarutbildning lämpar sig inte för alla, men återinförda lämplighetstest är ingen patentlösning

Det stora flertalet av både dagens och morgondagens närvårdare har en genuin fallenhet för branschen, som Matilda Saarela som nu studerar på tredje årskursen i Prakticum i Borgå. Men det finns också studerande som borde ha valt en annan utbildning och här krävs det klarare regler för att kunna förhindra bland annat direkt vanvård.

Under den senaste tiden har många ondgjort sig över att "vem som helst" kan utbilda sig till närvårdare, eftersom de så kallade lämplighetstesten slopades för några år sedan. Slarv, oprofessionellt beteende och medicinstölder har också förklarats med att närvårdarstuderande inte längre lämplighetstestas. I en artikel i söndagens Helsingin Sanomat ansåg intervjuade, anonyma, yrkeslärare att en återgång till lämplighetstest kan lösa många problem.

Det tror man inte i Prakticum i Borgå.

Det började med en artikel i Taloussanomat med närvårdaren Nina, 41, som blev utbränd på jobbet för att hon omgavs av kolleger som inte alls var lämpliga för branschen.

– Patientsäkerheten är hela tiden i fara. Redan under perioderna med inlärning i arbetet ser man att många närvårdarstuderande inte alls är motiverade. Det är helt oskäligt att hela tiden vara tvungen att kontrollera om kollegerna klarar av att sköta de enklaste grunduppgifter.

Ninas förklaring till eländet är att man inte längre gör lämplighetstest på dem som söker till närvårdarutbildning.

Slarv, olämpligt beteende i vårdsituationer, direkt vanvård och medicinstölder har också förklarats med att de sökande inte längre lämplighetstestas.

I en artikel i söndagens Helsingin Sanomat ansåg intervjuade, anonyma, yrkeslärare att en återgång till lämplighetstest kan lösa många problem.

Det tror man inte i Prakticum i Borgå.

Många möjligheter

Matilda Saarela går tredje och sista året på Prakticums närvårdarlinje i Borgå och hon är ett exempel på en studerande som har valt rätt studieinriktning. När vi träffas utför hon inlärning i arbetet inom hemvården.

– Vi får pröva på många olika branscher och arbetsplatser. Vi gör praktik på dagis, inom äldrevården, med rehabilitering och på sjukhus. Vi får smaka på alla de olika närvårdarbranscherna för att sen när det gäller kunna välja rätt.

Dessutom har de flesta studerande vårdrelaterade sommarjobb och lär sig också där mer om vad jobbet går ut på.

– Vi är ganska många som utbildar oss inom vård här på samma ort så det kan vara jobbigt för skolan att hitta praktikplatser åt oss alla, säger Matilda. Själv bor jag i Illby i Borgå och har gjort praktikperioder både i Sibbo och i Borgå. Nästa gång blir det kanske Lovisa.

Rädd för arbetslöshet

Matilda valde närvårdarutbildningen inför den gemensamma elevansökningen när hon gick på nian.

– Det kändes nog som ett ganska stort stressmoment när vi skulle välja. Jag visste att jag inte ville gå vidare till gymnasiet och jag var rädd för att bli arbetslös.

– Ganska snart märkte jag ändå att jag hade valt rätt. Jag blev mycket intresserad av de nya ämnena och märkte att jag alltid var nöjd efter en dag i skolan eller på praktikplatsen.

– Nu när jag redan studerar tredje året har kunskaperna vuxit rejält. Jag vet mer än mamma och det känns bra.

Matilda kan ändå tänka sig in i situationen för dem som upplever att de valt fel bransch.

– Om man inte är intresserad så blir det säkert jättetungt.

Klienter bemöts jämbördigt

Själv upplever Matilda att jobbet som närvårdare är mycket belönande.

– Nu när jag jobbar inom hemvården märker jag hur glada de äldre blir när jag kommer. Vi har lärt känna varandra och jag vet vad som väntar hemma hos dem. Hemvårdens kunder klarar sig till en del på egen hand.

– Jag gillade också att jobba med minnessjuka på äldreboende. Det gäller bara att hålla sig professionell. Man måste behärska alla situationer, att ta sig i kragen om man möter på sådant som kanske känns överväldigande för stunden. Jag upplever att jag klarar av att ha läget under kontroll.

KONTAKTEN MED KLIENTEN. Varje klient måste bemötas rätt, säger Matilda Saarela som känner att jobbet som närvårdare är mycket belönande. Bild: Kristoffer Åberg

Det viktigaste är att kunna möta varje klient som en medmänniska.

– Man måste kunna sätta sig in i klientens situation, säger Matilda. De får inte känna sig obekväma med situationen, eller tycka att de är till besvär.

Vill studera vidare

Matilda vet att det finns studiekompisar som inte är lika fulla av tillförsikt som hon själv.

– Det finns de som inte riktigt litar på sig själva.

Några har först nu, under sista studieåret, kommit till insikt om att branschen ändå inte är den rätta just för dem.

– Men de jobbar på för att få sin examen. Efteråt kan de sadla om.

Matilda har bestämt sig för att äldrevården är hennes bransch. Men hon tänker inte sluta studera än.

– Jag vill studera vidare, till sjukskötare.

De obekväma arbetstiderna skrämmer inte.

– Jag kan förstå att det kan vara svårt med skiftesjobb när man har små barn till exempel. Men mig stör det inte att arbetstiderna växlar. Kvällsturerna känns tvärtom riktigt sköna.

Trivs med människor

Magdalena Tallberg och Myrna Martti gick ut nian i våras. De har nu i ungefär två månader studerat till närvårdare. Båda är säkra på att de valt rätt.

– Jag gillar att umgås med människor, och att hjälpa där det behövs, säger Magdalena. Däremot vet jag att jag inte skulle klara av att sitta på ett kontor dagarna i ända.

– När jag blivit närvårdare vill jag utbilda mig vidare till fysioterapeut.

BLIVANDE NÄRVÅRDARE. Magdalena Tallberg och Myrna Martti är övertygade om att de valt rätt yrke. Bild: Kristoffer Åberg

Myrna visste redan tidigt att hon inte vill gå till gymnasium.

– Jag trivs också tillsammans med människor. Jag planerar att studera vidare inom akutvården.

Båda har erfarenhet av att umgås med äldre och ser dessutom fram emot den första praktikperioden på daghem.

– Att studera här känns inte stressigt alls, som det ibland kunde vara i högstadiet, säger Myrna. Vi kan klara av tio olika uppgifter på en enda dag, det gillar jag.

Linjebyten i början

Kati Sarkala och Annette Granberg jobbar båda som lärare för närvårdarstuderanden.

– Redan efter de första dagarna kan man avgöra hur bra de studerande kommer att klara sig, säger Sarkala. De som är sociala och inte rädda klarar sig alltid, men det kan också finnas de som är blyga i början och som sedan gör otroliga framsteg.

– Ett intresse för andra, att man trivs med människor och vill andra väl, det är grunden för en bra närvårdarstuderande.

En del linjebyten blir det, oftast alldeles i början av utbildningen. Då är det möjligt att byta till en helt annan bransch, men kanske ändå i Prakticum.

– Och den som har tänkt specialisera sig till exempel på barn kan efter en praktikperiod märka att åldringar passar bättre, säger Granberg.

Onaturlig situation

Henrik Wik är biträdande rektor för Prakticum och har huvudansvaret för Borgåutbildningen. Han har varit med också på lämplighetstesternas tid, de slopades för fyra år sedan för unga studerande.

– Lämplighetstesterna finns däremot ännu kvar för vuxenstuderande.

Wik vill inte lägga alltför stor vikt vid testerna.

– Det handlar om korta träffar med de sökande, personliga intervjuer på tio till femton minuter. Det är en onaturlig situation och många är nervösa och osäkra. Man borde kunna ha en psykolog med på intervjuerna för att alls ha en chans att märka om något är allvarligt fel.

För att testerna ska ha någon relevans borde det finnas en kö till utbildningslinjerna, och det finns det inte i dag.

– På ungdomssidan har vi fler platser än vi har sökande, säger Wik.

Han säger att det är sant att många av högstadieskolornas elevhandledare har haft en tendens att rekommendera närvårdarutbildningen för dem som inte riktigt vet vad de vill.

BITRÄDANDE REKTOR. Henrik Wik ansvarar för Prakticums utbildning i Borgå. Bild: Kristoffer Åberg

– En del av våra studerande hoppar av sina studier. Vi har en avbrottsprocent på 11,9 totalt, för alla linjer, och det är högre än medeltalet.

– Däremot är bara 7,9 procent så kallade negativa avbrott, där ungdomarna inte alls vet vad de ska ta sig till, och det är mindre än genomsnittet. Vi lyckas alltså ofta hitta ersättande utbildningsalternativ för våra studerande.

Klarare regler behövs

Det finns också en del studerande som inte borde få jobba med människor eller ha ansvar för klientarbete.

– Vi märker förr eller senare vilka som inte är lämpade för de yrken de studerar, säger Henrik Wik. Då kan utbildaren begära ett läkarutlåtande. Det handlar inte alltid om det psykiska utan kan också gälla fysiken, kan den här studerande klara av alla tunga lyft till exempel.

– Det händer ganska sällan och det är inte lätt att få ett rättvisande utlåtande. Läkare är ofta dåligt informerade om vad utbildningen egentligen går ut på och är inte heller fullt medvetna om vilket ansvar en närvårdare har.

Det individuella rättsskyddet är starkt. Den som vill studera har rätt att studera.

– Det är dessutom ett stort steg för skolan att be om läkarutlåtandet, som sedan utgör ett väldigt starkt papper, säger Wik.

– Vi borde ha klarare regler och mycket mer diskussion om de här frågorna, läkare och utbildare. Man kunde gå igenom vad det är som gör att en närvårdare inte är lämplig för sitt jobb.

Här kan man kanske jämföra med situationen för de läkare som ska ge utlåtande om äldre personers körförmåga. Numera är läkare skyldiga att göra anmälan vid varje misstanke om att körkortet inte borde förnyas.