Vår tids häxjakt som teater

VÅR TIDS HÄXJAKT. Teatteri Takomo och Klockriketatern i en rökig scen ur föreställningen Noitavaino.Bild: Laura Karén

Teatteri Takomo synar vår tids häxjakt i ett första samarbete med finlandssvenska Klockriketeatern. Uppsättningen Noitavaino målas oftast med lätta, humoristiska penseldrag, men under ytan döljer sig mörkare strömvirvlar som tangerar samhörighet kontra individualism.

Noitavaino

Teatteri Takomo & Klockriketeatern.

På Teatteri Takomos scen, Fredriksgatan 18.

Regi: Akse Pettersson.

Scenografi & ljusplanering: Mikko Hynninen.

Ljudplanering: Matti Raita.

I rollerna: Carl Alm (Klockriketeatern) Marc Gassot, Niina Hosiasluoma, Ella Lahdenmäki, Hanna Raiskinmäki, Matti Raita (Klockriketeatern), Jukka Ruotsalainen och gästande Eeva Soivio.

Premiär: 14.10.

Speltid: ca 2 t 10 min. inkl. paus.

Visas till den 30.11.16.

Samhörighet, att dra jämt i grupp, är problematiskt. I synnerhet då man samtidigt vill vara individuell. När grannar strider över futiliteter som för hög ljudnivå på radion eller bärbuskar för nära tomtgränsen är det bara ett mera jordnära uttryck för betydligt mera upphaussade meningsskiljaktigheter på nationell basis med vapenskrammel i kulisserna. Sedan undras det över varför folk krigar.

Människan vilja att behärska och trycka ned tycks sakna gränser. I sandlådan sprätter den starkare sand i ögonen på sin antagonist i dito sparkdräkt, i skolor mobbas de svagare, på gator klubbar såväl nynazister som invandrare ner oliktänkande. Vad som skapar delade åsikter och lynchmentalitet i vår tid synas på ett närapå galet roligt sätt i Akse Petterssons uppsättning Noitavaino, med fokus på den moderna häxjaktens mekanismer.

Pettersson fungerar som konstnärlig ledare för den för undertecknad nya och givande bekantskapen Teatteri Takomo, teatern som firar tjugoårsjubileum i år. Genombrottet kom med Kaspar Hauser på Q-teatteri. I mars regisserade Akse Pettersson Titanic i ett samarbete mellan Svenska Teatern och Teaterhögskolan.

Häxmaskin

Trogen det lätt provokativa och stökiga har Petterssons ensemble i sina sketchartiga improvisationer lyckats förena en stämning av både fjanteri och skräck; Monty Python kontra inkvisitionsdomstol. I ena ändan av häxmaskinen flyter blodet, tänder dras ut, folk ilsknar till i en tirad av okvädningsord medan mildhet, förståelse och ren kärlek strömmar ut ur den andra ändan.

På scenen konfronteras publiken med bland annat invandrare, kvinnor och svensktalande individer (Carl Alm och Matti Raita i skådespelets enda svenskspråkig scen) men också med Harry Potter och Hermione Granger i Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

Även vardagssituationerna har en tydlig igenkänningsfaktor, lämpligt kryddade med prestationsångest, paranoia och en humor som inte sällan sänker sig till underlivsnivå: "jag har tagit den här kaninen från hatten, inte från fittan", säger till exempel Niina Hosiasluoma, skådespelets stora komedienne, litet oväntat i en av scenbilderna.

Konstigt nog stör eller irriterar det inte, skådespelarna lyckas nämligen genomgående att behålla en distans till ämnet samtidigt som spänningarna och skiftningarna i tempot ger föreställningen flyt och stake.

Berg- och dalbana

Mellan varven bolmar teaterröken tätt, skådespelare med sprayflaskor fuktar luften med förment goda vibrationer, allt medan stämningarna är ute och åker berg- och dalbana. Trots att pjäsen har sina svackor fungerar ändå dynamiken så bra att Noitavaino varken känns för lång eller allra minst för banal.

Några svar ger pjäsen inte, men nog tankestoff kring tillhörighet och utanförskap, individualitet och härskandets anatomi. Matti Raitas musik på elgitarr förstärker stämningarna av fantasi, skräck och det galet humoristiska.

Egil Green