Var ska knyttet tröstas?

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi Bild: KSF-Arkiv

Den här våren har flera kompisar tagit kontakt med mig och frågat vad de borde göra med sina vänner som de tror mår psykiskt dåligt.

De är oroliga men vet inte hur de bäst kan hjälpa. Båda parterna är införstådda med att den enes mående är dåligt och att hen skulle behöva hjälp men personen själv kanske inte vågar eller orkar söka hjälp. Den stödjande kompisen har blivit allt oroligare och tröttare och i värsta fall finns det snart två människor som behöver hjälp.

Det som irriterar mig är att jag sällan kunnat ge ett tillfredsställande svar på vad mina kompisar ska göra. Jag har surfat omkring på olika sjukvårdsdistrikts hemsidor i hopp om att få information om vem som får ta kontakt vart. Men det är oklart och ingenstans hittar jag en tydlig graf över hur vårdvägarna ser ut och vart det lönar sig att ringa. Alla vet vart man går då man brutit armen men inte ens psykologistuderande vet vart man ska vända sig om man känt sig nedstämd och ensam i ett halvår, men överlever och inte har tänkt ta livet av sig.

Att psykvården är så otydlig gör att ett allt större ansvar för de som mår psykiskt dåligt faller på deras anhöriga, då sådana finns. Det är på inga sätt oproblematiskt. Lågtröskelverksamhet är det som räddar många. En psykiskt sjuk människa har otroligt svårt att själv avgöra var bristningsgränsen går och att sätta ord på sin inre smärta.

Många har obehag för att prata om sina problem i telefon och en stor del vågar inte gå till sin bokade tid ensamma.

I Borgå har man länge haft lågtröskelverksamhet för unga, med en så kallad walk in-tid då unga kan komma till mottagningen utan tidsbokning. Den här möjligheten har varit mycket uppskattad av flera orsaker. Det är lätt, man får ta med en kompis, man behöver inte i förväg försöka precisera sina problem. Man får prata med någon som kan hjälpa en bena ut vad som är problemet. Sedan kan proffset förhoppningsvis förklara vad som händer till näst och hur möjligheterna ser ut.

Den första kontakten till vården måste vara enkel. Hur skulle annars en trött, hopplös, skamsen och ensam människa söka hjälp?

Enligt Borgå sjukhus hemsidor har ungdomspsykiatriska polikliniken i Borgå en enda walk in-timme i veckan. De andra instanserna som jobbar med psykvård verkar inte ens ha en. Jag önskar att jag kunde ha hänvisat mina vänner till en tydlig och enkel mottagning dit vem som helst får komma för att få sitt vårdbehov bedömt. Att människor inte får vård bara för att de inte vet vart de ska vända sig är sorligt och kan få långtgående konsekvenser, inte bara för den enskilda individen utan för hela samhället.

Jag hoppas att Borgå sjukhus inser att en öppen mottagningstimme i veckan för unga inte räcker. Det skulle behövas fem, på tio olika verksamhetsställen. Då skulle jag veta vart jag ska skicka mina oroliga vänner och deras olyckliga kompisar.

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi