Var blev vårt bredband?

Snabba uppkopplingar borde vara vardag. Tyvärr har utvecklingen släpat efter.

Man behöver inte gå särdeles långt tillbaka i tiden för att veta när snabbt bredband blev nödvändigt. 2012 lanserades Netflix i Finland, bara några år efter musikvarianten Spotify. Numera är ingendera unika tjänster, eller ens något spektakulärt – bägge uppfattas som vardagliga.

Strömmade tjänster har inte bara minskat på mängden piratkopierat material, de har också, tillsammans med en lång rad molntjänster som Google, skapat ett allt större behov av snabba uppkopplingar.

Problemet är att infrastrukturen inte hängt med. På många håll är Finland fortfarande ett u-land vad beträffar snabbt bredband, även om Kommunikationsministeriet gärna visar hur upp till 65 procent av Nyland har tillgång.

Det finns lysande undantag, där bland annat operatören Lponet täcker hundra procent av gamla Lovisa. Ser man på hela Lovisa ligger siffran på upp till åttio procent, beroende på hur man räknar. Lappträsk har motsvarande siffror.

Åker man västerut ser läget dystrare ut. Ser man bara på den lokala operatören Lponet ligger täckningsgraden på mellan tio och tjugo procent i Borgå, vilket i praktiken innebär stadens nya bostadsområden. Ser man på saken ur kundens synvinkel, det vill säga tillgång till bredband på över 30 megabit, är läget aningen bättre eftersom man då kan räkna in kabeltevenätet och de större operatörerna i vissa höghus i absoluta centrum.

Men. Det finns ännu förvånansvärt stora områden i närheten av torget som saknar tillgång till vettiga lösningar. Alternativen varierar här mellan de hopplöst otillräckliga 4G och ADSL. Medan 4G bland annat dras med icke-statiska ip-adresser som vållar problem i till exempel chattar, har ADSL en uppladdningshastighet på ynka 1 megabit. Försök själv ladda upp stora bildfiler med den hastigheten.

I hushåll där flera personer strömmar diverse tjänster börjar det vara helt otillräckligt.

Kommunikationsministeriets senaste siffror visar att sextio procent av finländarnas fasta bredbandsuppkopplingar ligger på mellan två och trettio megabit. I praktiken lever alltså ADSL vidare, trots att det är en hopplöst föråldrad teknologi.

Att ADSL dessutom marknadsförs med hastigheter på upp till 24 megabit är inget annat än lurendrejeri – i praktiken ligger hastigheten ofta på mellan 12 och 16 megabit. Om man har tur.

Problemet med bristen på vettiga uppkopplingar i områdena nära Borgå centrum beror dels på att man inte skapat likadana andelslag som uppstått på landsbygden, dels på att det inte finns kommersiellt intresse för de stora bolagen att bygga ut nätet trots att kabeln redan ligger i marken.

En viss attitydförändring håller ändå på att äga rum, där bland annat Telia (forna Sonera) lanserat tjänsten www.avoinkuitu.fi. Meningen är att kartlägga intresset på områden som hittills blivit åsidosatta, och att sedan samarbeta med andelslag. Problemet är att stadsbor visat svagt intresse för att organisera sig.

För den som vill organisera sig finns ändå olika stöd att söka, bland annat via Nylands förbund och det riksomfattande projektet Snabbt bredband. Målet är att använda statsstöd för att bygga snabba bredbandsförbindelser på glesbygdsområden som inte nås av det marknadsvillkorliga utbudet.

Det verkar som om det bästa sättet att få saker gjorda är att göra det själv, förutsatt att någon tar tag i saken.

Max Nyberg Reporter