Vandring

Barn ska inte behöva trösta vuxna.

En arm om en axel. En hand i en hand. En röd jacka och ett mörkt hår under en ny, stickad mössa i granna färger. Vi går längs stigen som leder mellan fält och på bägge sidor om oss finns hästar. Himlen är svartblå av moln som samlas bakom skogen som klipper av åkrarna längre fram, men solen skiner. Hon sätter sig ner på huk i gräset vid sidan av vägen och jag ber om att få fotografera henne. Hon grinar som en morrande tigerunge och jag tar mitt foto. Vinden, vild och varsamt vacker, växer som ett andetag och blåser ut över hennes hår. Hon ser lycklig ut. Vi ser lyckliga ut. Vid foten av en himlarand. Utanför bilden samlas molnen, hänger i bakgrunden på bilden, men solen skiner. På bägge sidor om vägen finns hästar. Skogen klipper av synfältet. Den samlar mörker mellan sina stammar, ser det ut som.

Inne bland träden finns inte mörker. Där finns ett annat slags liv. Ett jag kände som barn, men som mina barn inte känner. Vi går inte dit. Inne i huvudet finns ogallrade tankar. Trassel. Stenar och brakel. Vi går inte dit. Bakom oss finns ett stenhus med inneboende kyla. Svalt om somrarna och isande kallt om vintrarna. Vi går inte dit. Vart tar vi vägen?

En arm om en axel. Vems arm? Vems axel? En hand i en hand. Ledsna ögon och ett hjärta tungt av kyla. En sten. Vi går dit. Barn ska inte behöva trösta vuxna. Grinar som en tigerunge. På bilden. Senare ska vi bara komma ihåg det som sparades på det sättet. Molnen, solen, den dagen, bilden. Att det fanns lycka, kanske. Att det kunde funnits. Hon säger att det inte är lätt att vara vuxen. Jag håller med. Det betyder att sätta sig själv efter dem, barnen. Att skydda dem från dig själv och dina dåliga beslut.

I huvudet finns ogallrade tankar. Djup mossa som suger fast stövlarna. Suckar när du går. Kluckar för varje steg. Där finns vilda snår och djur som aldrig kommer fram för att visa sig. All rädsla för det vilda är obefogad. Det är inte djuren som skadar barn mest. Det är vi.

Barn ska inte behöva trösta vuxna. Ändå. Av tårar trötta ögon som har tröttnat på att gråta och av steg trötta ben som inte orkar gå. Så vi stannar. Kroppen tung. Ett stenhus, svalt på sommaren och iskallt på vintern. Vi går dit. Rummen är stela och dunkla. Det finns ingen glädje här. Våra dumma val. Min dotter säger att jag tvekar. Var har hon lärt sig ett sådant ord? Hon är sju. Hur kan hon veta vad jag gör när jag knappt vet det själv? Går det att korrigera misstag med att fortsätta begå dem? Blir de färre av ännu ett?

Ett huvud fullt av ogallrade tankar med mörker mellan stammarna. Jag tar dem i mina armar. Barnen. Inte tankarna. Om jag kunde skulle jag samla ihop dem alla och sänka dem djupt i skogen. I den klaraste tjärnen. Under den brantaste klippan. Tankarna. Våra dumma beslut. Inte barnen. Det är mina armar som ska trösta dem, inte deras som ska trösta mig.

Johanna Holmström författare

Mer läsning