van Gogh på film saknar glöd

Bildkavalkad. Hur och varför sköts Vincent van Gogh, är frågan som filmen om hans liv uppehåller sig vid.Bild: Filmikamari

Försöket att göra en animationsfilm och berättelse av Vincent van Goghs färgsprakande målningar blir bara platt och klumpigt.

ANIMATION

**

Loving Vincent. Regi & manus: Dorota Kobiela & Hugh Welchman. I rollerna: Douglas Booth, Jerome Flynn, Saoirse Ronan, Robert Gulaczyk m.fl. Premiär: 20.10.

Var går gränsen mellan kitsch och konst? Gå och se Loving Vincent så får ni se. Någon har kommit på den inspirerade idén att göra en animerad långfilm av Vincent van Goghs målningar, så att de världskända dukarna ser ut att komma till liv och vibrera av rörliga streck. I det här fallet har filmen dessutom målats för hand: över 100 konstnärer har målat 65 000 dukar under sex års tid i denna polsk-brittiska samproduktion. De här har sedan satts ihop digitalt och resultatet av denna galna idé som så svindlande ambitiöst har förverkligats är – tvivelaktigt. Ungefär tio minuter är det fascinerande, sedan känns det som om man hade appen van Gogh på en mobiltelefon.

En blekare kopia

Ett uppenbart problem är att oljefärgtavlor alltid ser tvådimensionella ut när de filmas – färgerna förlorar sin glöd, ytan plattas till. Denna stora kolorist, som lade moraliska betydelser i färg, även skräck och medlidande, har fått en film med lite avmattade färger. Det är förstås aldrig detsamma att se en reproduktion som originalet. Därför är en enda van Gogh-målning på en museivägg betydligt mer uttrycksfull än hela denna film. Filmen är också gjord med en enorm vördnad för objektets stil men utan särskilt mycket insikt: Loving Vincent är som en enorm från punkt till punkt-bild, religiöst utförd.

På sätt och vis drivs historien av samma besatthet som Bea Uusmaas bok Expeditionen: min kärlekshistoria, nämligen frågan om vad som hände då van Gogh dog. Det är uppbyggt som ett mysterium genom att den unge mannen Armand Roulin (Douglas Booth) intervjuar byborna i Arles för att få veta vad de visste. Samtidigt blir han övertygad om vad varje tonåring och kylskåpsmagnet redan vet: att van Gogh var ett geni. Han talar med doktor Paul Gachet (Jerome Flynn, känd som Bronn i Game of Thrones), mannen som var Vincents sista läkare, modell och en så skicklig kopierare av hans tavlor att det var svårt att se skillnad. Han möter hans dotter Margaret (Saoirse Ronan) och så vidare genom alla de personer van Gogh målade av.

Vincent-sången avslutar

Det här greppet kommer i vägen. Det blir banalt och ganska klumpigt – lite som pjäsen Mamma Mia försöker hitta på en intrig av Abba-låtar, försöker filmen spinna en historia från tavla till tavla. Givetvis är Vincents liv en fascinerande historia, hur han från total amatör vid 28 års ålder på åtta år lyckades revolutionera bildkonsten och skapa expressionismen, genom att måla 800 tavlor, av vilka han sålde en enda under sin livstid. Men det är liksom symtomatiskt för Loving Vincent att den slutar med hur dyrt porträttet av doktorn var när det såldes på auktion.

Överlag är rollfigurerna tunna och klyschiga (säkert också för att det är svårt att som skådespelare nå fram när ytan är täckt av virvlande målarfärg), men framför allt är bilden av att skapa konst tunn och klyschig. Den avgörande frågan som ställs till Vincent är: Vem betalar för att du, konstnären, får vara sann? Den här frågan knäcker Vincent. Men är inte frågan helt fel ställd? Varför är inte alla sanna i stället?

Här finns ingen antydan till det revolutionära i Vincents febriga blick: hans moraliska allvar, hans överflödande och ångestfyllda intensitet i både glädje och skräck.

Det säger allt att Don McLeans sång Starry, starry night spelas på slutet.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker