Våldet mitt ibland oss

Våld i alla former är alltid synnerligen obehagligt och när det kommer nära, eller drabbar en själv, är det förstås värst och mest ångestskapande.

Som barn var det hemtraktens finnar i Esbo jag var rädd för. De flesta var hyggliga och hade ingenting emot att spela fotboll eller leka "kirkonrotta" med oss svensktalande, men man lärde sig tidigt vilka platser och typer det gällde att undvika. Detsamma gällde under tonårens skoltid i Helsingfors. Särskilt under sena veckoslutskvällar var det vänner som råkade riktigt illa ut.

Aggressionerna, hatet och det brutala våldet har alltid funnits mitt ibland oss men mycket tyder på att särskilt främlingshatet klart ökat under det senaste halvåret. Man hör om hur både barn, ungdomar och äldre återkommande blir utsatta för glåpord, hot och våld. Detta för att de inte har ett purfinskt utseende. Att man bott här i många år eller i hela sitt liv verkar inte ha någon betydelse. En kvinnlig kollega i huvudstadsregionen har varit gift med sin invandrarman i 15 år. På senare tid har hon på stan upprepade gånger fått den bisarra frågan varför hon umgås med en våldtäktsman.

Min senaste konfrontation med obegriplig aggressivitet skedde bara för någon vecka sen i Borgå simhall. Jag besökte simhallen tillsammans med en ung vuxen man med funktionshinder. Det var strax före stängningsdags och vi var inte många kvar i tvättrummet. Precis då vi kommit in i omklädningsrummet störtar en okänd medelålders man in efter oss och börjar svära och gorma över att vi tagit hans badbyxor. Han har rätt, mitt sällskap har av misstagit tagit fel par svarta badbyxor från hyllan i tvättrummet och detta gör mannen alldeles ursinnig. Innan jag hunnit få ett ord ur min mun slår mannen mitt sällskap i ansiktet. Situationen är absurd och fruktansvärt vidrig. Jag lyckas i någon mån lugna ner mannen, förklara läget och att det handlar om ett misstag. Även om jag gång på gång beklagar det skedda fortsätter vreden lysa i mannens ögon. Hans vidare kommentarer, innan han lyckligtvis försvinner in i bastun, är för vidriga att återge.

Våld i alla former är alltid synnerligen obehagligt och när det kommer nära, eller drabbar en själv, är det förstås värst och mest ångestskapande. Jag glömmer aldrig när jag såg den svenska filmen Ondskan på bio. Jag har nog aldrig varit så omtumlad efter en film och jag levde med händelserna dag och natt i åtminstone en veckas tid. Filmen som är baserad på Jan Guillous roman med samma namn handlar om författarens egen uppväxt under 1950-talet med en styvfar som slog, ofta och mycket. Huvudpersonen Erik, som själv blir meningslöst våldsam, blir skickad till internatskola. Här råder en brutal och skoningslös hackordning där de äldre eleverna med så kallad "kamratfostran" pinar de yngre eleverna med de mest avskyvärda metoder.

Att våld föder våld är en gammal välbeprövad sanning. Det kräver en stor portion mod och inre styrka att vägra våld, även då man provoceras och utsätts. Vore det inte dags att hitta utrymme för ett ämne som fredsfostran i grundskolans läseordning?

Mats Fontell ungdomsarbetare och trubadur