Vägspel med liv som insats

Finska staten fick i fjol in cirka 8,3 miljarder euro i skatter från vägtrafiken. Summan utgör omkring en femtedel av statens totala skatteinkomster. Hur kan det komma sig att bara en bråkdel, knappt en miljard, går tillbaka till vägunderhållet trots att vägnätet är i alarmerande dåligt skick?

Då nyheten om att Ebbovägen snart asfalteras kom, följdes den av både glädje och ilska. Invånare på andra håll i regionen var snabba med att påpeka att usla vägar finns också på många andra håll. Varför åtgärdas inte de?

Att förargelsen över dåliga vägar växer är inte att förvåna sig över. Många är direkt farliga. Enligt en färsk undersökning, som Närings-, trafik- och miljöcentralen publicerat, är en tredjedel av nylänningarna missnöjda med vägarnas skick. Det är dubbelt så många som då motsvarande utredning gjordes för ett år sedan.

Myndigheterna förklarar läget med att förra vintern var exceptionellt svår för vägunderhållningen och menföret det värsta på tjugo år. Men faktum är att vägarna i Finland har tillåtits förfalla i många år, det har inte på länge funnits tillräckligt med pengar för underhåll. Reparationsskulden är i dag omkring 2,5 miljarder euro.

Enligt trafik- och kommunikationsminister Anne Berner (C) måste vi förbereda oss på konstant dåligt vinterföre på grund av klimatförändringen och om inte finansiering beviljas för att minska på reparationsskulden kommer usla vägar att vara ett faktum även i framtiden. Det stämmer av allt att döma. Det är faktiskt ganska märkvärdigt och till och med oansvarigt att en så liten del av de skattepengar som vägtrafiken inbringar används för att utveckla och underhålla vägnätet.

Visst, det finns vägar med hög trafikintensitet och vägar med låg sådan och att en stor del av det årliga underhållet riktas till livligt trafikerade vägar kan man begripa, de är ju tyngst belastade.

För den skull får de mindre vägarna ändå inte glömmas bort. På många av dem är trafiken mycket livlig. Stora gropar och andra skavanker är livsfarliga oavsett om de finns på små vägar eller stora. Människolivets värde kan inte kategoriseras enligt vägars storlek.

Det är ganska sällan glesbygdsvägar får ny asfalt, som Ebbovägen nu. I stället lappar och fyller man gropar, i allmänhet för att ta om hela proceduren följande år. Inte heller det kan vara billigt och långsiktigt förfarande. Visst kan konstgjord andning ges på det här sättet, men frågan är också vilka vägar som väljs ut för den här sortens åtgärder. Gott om exempel finns ju på vägar med både djupa och breda gropar som bara växer i omfång då ingenting görs.

Fungerande vägar är en trygghetsfaktor och samma gäller alla de skolvägar som en massa barn dagligen tvingas röra sig längs. Långt i från alla vägar är försedda med gång- och cykelbana och på vissa måste man balansera nästan på körbanan. Den här sortens nonchalans är svår att förstå i synnerhet som antalet skolor på glesbygden bara minskar i antal. Till dem som finns kvar måste skolvägen vara trygg för de små.

Det här med vägar, byggnader och allt annat som dagligen utsätts för stort slitage är en besvärlig sak. Behovet av konstant underhåll är givetvis dyrt och det är lätt att lämna det ogjort. Men hur många gånger har vi inte noterat vad slarv leder till?

Tora Mattheiszen Nyhetschef