Urusla villkor tystar kulturkritiken

Att skriva kritik ska inte bara vara förbehållet välbärgade skribenter som kan unna sig det vid sidan om annat.

I anslutning till de föregående veckornas utdelningsfestligheter finns det anledning att glädjas över det finlandssvenska kulturfältets bredd och livskraft. Tack vare fondmedlen föds musik, scenkonst, visuell konst och litteratur på svenska i vårt land i långt högre grad än man annars hade kunnat förvänta sig av en liten minoritet.

Samtidigt finns det ett konstfält vars förutsättningar hela tiden blir sämre, trots dess essentiella position i det kulturella ekosystemet: Kritiken.

Till stor del beror det på frilansskribenternas allt mer utsatta position. De arvoden som betalas ut – också av etablerade tidningshus – täcker inte arbetstiden på långt när och gör det omöjligt att verka professionellt som kritiker utan att ha ett annat arbete på sidan om. Det föder också en atmosfär av konkurrens snarare än kollegialitet, eftersom varje skribent är tvungen att roffa åt sig alla jobb den kan för att hållas flytande.

Andra orosmoment är att kulturredaktionernas krympande resurser gör att redaktörsarbetet och feedbacken man som frilansare tidigare har kunnat förvänta sig uteblir mer och mer. Det här leder dels till sämre möjligheter att utvecklas som skribent, dels till att ens texter ibland ombryts och presenteras på tidningssidorna på ett sätt som inte speglar innehållet. Det har även hänt att texter dubbelpublicerats utan skribentens vetskap eller extra ersättning.

Kritik handlar inte om marknadsföring eller konsumentupplysning, utan är – när den får resurser att utövas ordentligt – en egen konstform som vilar på insikten att konsten blir konst när den lever mellan människor, diskuteras och därigenom verkar i samhället och i människors existentiella reflektioner. Trots det är kritiken också viktig som utomstående referensram både för dem som skapar konsten (författare, skådespelare, konstnärer) och för dem som förmedlar den (förlag, teatrar, gallerier).

Utan en professionell kritik står vi kvar med bara katalogtexter och enskilda individers tyckanden, vilket inte gagnar det finlandssvenska kulturlivet på sikt. Om den nuvarande situationen tillåts fortsätta kommer nivån på kritiken stadigt försämras, tills vi når en punkt då ingen längre kommer att sakna den.

Intresseföreningen för finlandssvenska kritiker (IFFF) har i år haft ynnesten att få en startpeng av Kulturfonden för att försöka utreda hur kritikens villkor ska kunna förbättras, och vi vill inbjuda alla med anknytning till fältet att ta del av diskussionen. Det kulturella Svenskfinland har pengar, även om många av utövarna inte har det, och det gäller att reda ut hur dessa pengar ska kunna kanaliseras för att upprätthålla ett fungerande kulturellt ekosystem med kritiken som essentiell del.

Alla svensktalande frilanskritiker i landet är varmt välkomna att ansluta sig till oss för att tillsammans arbeta för våra gemensamma intressen (ifffkontakt@gmail.com). Vi hoppas också på samarbetsvillighet från fonder, stiftelser och tidningshus.

Att skriva kritik ska inte bara vara förbehållet välbärgade skribenter som kan unna sig det vid sidan om annat. Då har vi snart en extremt homogen och privilegierad kritikerkår. Kritiken måste vara tillgänglig för skribenter av olika bakgrund och samhällsställning. Det här är ett måste för att upprätthålla en livskraftig finlandssvensk kultursfär också i framtiden.

Ylva Perera, Tatjana Brandt, Ylva Larsdotter, Edith Keto, Vilhelmina Öhman, Hanna Ylöstalo, Sonja Mäkelä, Camilla Granbacka Intresseföreningen för finlandssvenska kritiker (IFFF)