Uppväxt med såriga kanter

Johanna Holmströms roman om ett mångkulturellt Finland, Asfaltsänglar, blir i den finska urpremiären Asfalttienkelit på Lilla Villan två unga muslimkvinnors uppväxtstory med utrymme för såväl humor som svärta.

Asfalttienkelit

På Lilla Villan i Sibbo.

Damatisering & regi: Salla Leino.

Scenografi & dräkter: Nina Mansikka.

Ljusplanering: Pekka Pitkänen.

Ljudplanering: Sanna Salmenkallio.

I rollerna: Kaisa El Ramly, Anna Kuusamo, Olli Haataja.

Premiär: 7.5.

Rekommenderad åldersgräns: 13 år.

Speltid: 1 t 15 min. utan paus.

Visas t.o.m. 20.5.

Sibbobördiga författaren Johanna Holmströms Asfaltsänglar från 2013 är en roman som med en litet oeftertänkt klyscha kunde kallas "ovanligt aktuell". Det är bara förnamnet.

Efter 2013 fick de pågående krigen, främst i Syrien och Irak, konsekvenser bara ett fåtal kunde förutse i form av en massutvandring av flyktingar till Europa med huvudsakligen muslimskt ursprung. Som vi vet är Finland ett av mottagarländerna. Den tidigare invandringen på i runt tal årligen 3 000 flyktingar till Finland under 2000­talet steg 2015 till drygt 32 000. I kölvattnet till flyktingströmmen växte nynazistiska organisationer som Soliders of Odin upp som svampar efter regn. Folk indelades i dem som ville hjälpa eller stjälpa.

Brännande aktuell

Salla Leinos dramatisering av Johanna Holmströms romanvärld i pjäsen Asfalttienkelit är med andra ord brännande aktuell.

Den handlar om makt och förtryck, om religiösa doktriner och utanförskap, visualiserad genom döttrarna i en finlandssvensk­nordafrikansk muslimsk Helsingforsfamilj, där lillasystern och berättarrösten Leila och hennes storasyster Samira, båda spelas av Kaisa El Ramly.

Systrarna är potentiella Asfaltsänglar, flickor som kastas ut från balkonger och möter sin död mot asfalten när de bryter mot familjens heder, det vill säga agerar som västerländska flickor i gemen.

Också systrarna i Asfaltienkelit är rädda för att hamna där. Fastän de inte kastas i döden är uppväxten i en värld där kulturkrockarna följer på varandra illa nog. Leilas storasyster Samira ligger nämligen i koma efter att ha misshandlats av vänner till en finsk rasist, Piter (Olli Haataja), som hon blir förälskad i.

Pjäsen handlar om makt och förtryck, om religiösa doktriner och utanförskap, visualiserad genom döttrarna i en finlandssvensk­nordafrikansk muslimsk Helsingforsfamilj.

Varför det gick över styr belyses i berättelsen som gör sina hopp i tiden. Finlandssvenska mamman (Anna Kuusamo) har konverterat till islam och går omkring i slöja medan hon sprider citat från Koranen omkring sig, låser in döttrarna till nätterna och placerar televisionen i källaren. Så de klättrar ut genom fönstret och ser på tv genom grannens fönster.

Pappan (Haataja) är ointresserad av religion men håller styvt på traditionerna. När Samira vill flytta hemifrån säger han att därute finns Finland, här inne Maghreb. Det är uppbyggt för slitningar och de kommer. Mera smolk i bägaren utgjuts av skolkompisen (Kuusamo), en självfixerad och svordomsosande tjej, som på ett schizofrent sätt valt att agera som Leilas bästis i hemmamiljö och som värsta mobbare under skoltid, men så har hon också en psykiskt störd mor (Haataja) i hemknutarna.

Karikerat och seriöst

Systrarnas komplexa och pressade uppväxt, där religionen framstår som ett hinder för ett fritt och oberoende liv, har regissören Salla Leino valt att dramatisera på ett karikerat sätt då det handlar om konfrontationen mellan dem och deras mor, far, kompisar, vuxna och några poliser. Det ger pjäsen en fungerande humor och drive som förs till sin spets av Anna Kuusamos ypperliga gestaltning av Leilas bråkiga skolkompis.

Den förenklade scenografin inspirerad av parkour och flickaktiga barbielekar med välvald ljusdesign på en träram i vitt och musik av bland annat Darude och Katy Perry fungerar utmärkt.

Beträffande systrarnas egna identitetskriser och speciellt i Samiras kärlekshistoria med Piter, som framhävs mycket starkare i pjäsen än i romanen, är greppet seriösare och känsligare. Det ger föreställningen tyngd och djup. Mot slutet syns ett efterlängtat ljus i ändan av tunneln, två förmenta offer lyckas lösgöra sig till sist.

Den förenklade scenografin inspirerad av parkour och flickaktiga barbielekar med välvald ljusdesign på en träram i vitt och musik av bland annat Darude och Katy Perry fungerar utmärkt. Mera problematiskt är att den som inte läst romanen kan ha svårt att få grepp om en handling som saknar en tydlig röd tråd, och utspelas i ett pärlband av tablåer som kräver åskådarens fulla koncentration.

Den komprimerade speltiden gör i alla fall det hela enklare och borde därför lämpa sig också för de skoluppvisningar av Asfalttienkelit som yrkesteatern Lilla Villan med sina professionella skådespelare har bokat in på agendan under maj. Asfaltsänglars svenskspråkiga premiär blir på Lilla Villan den 18 augusti.

Egil Green