Uppskattade arbetare ökar produktiviteten

Regeringens mål tycks vara att gå tillbaka hundra år i tiden, då man inte behövde förhandla med arbetarna om någonting.

Ett stort problem inom arbetslivet i dag är att många företag inte respekterar och därmed inte heller uppskattar sina arbetare. I sådana företag lider man ofta av förtroendebrist och det går inte att förhandla om saker. En dylik situation leder oftast till att atmosfären på arbetsplatsen blir dålig och både arbetare samt arbetsgivare mår dåligt.

I företag där avtal inte kan ingås försöker man ofta tvinga arbetare att lyda genom varningar och hot. Man hotar med att till exempel flytta produktionen utomlands eller att avskeda folk om inte arbetarna går med på försämrade arbetsvillkor. Situationen är inte hälsosam för någon och jag vågar påstå att produktiviteten inte kan vara växande, tvärtom går det nog i långa loppet så att sjukfrånvaron ökar och produktiviteten sjunker.

Jag har märkt att antalet företag som inte uppskattar sina arbetare har ökat på sistone. För detta vill jag skylla på landets nuvarande regering. Statsminister Juha Sipilä har med sina kumpaner på alla tänkbara sätt anfallit förutom de svagaste i samhället, även arbetarna. Regeringen tvingade fram konkurrenskraftsavtalet med hot om tvångslagar vilka skulle ha innehållit försämringar samt nedskärningar för både arbetslösa, studerande, pensionärer och arbetare.

Som vi nu vet slöts avtalet, men oavsett sina löften har regeringen ändå kommit med nya nedskärningar och försämringar. Den har inte hållit sitt ord, vi har fått bland annat aktiveringsmodellen som, trots sitt fina namn, bara tycks vara en nedskärningsautomat. Nu håller man på att förbereda en lag som skall göra avskedandet lättare, även detta bryter mot löftet givet i samband med konkurrenskraftsavtalet.

Samtidigt har regeringen velat avancera med lokala avtal, som för många låter som en bra sak, men som i verkligheten inte alls är något avtalande utan går ut på att ensidigt låta varje arbetsgivare bestämma hurdana arbetsvillkor de vill följa.

Regeringens mål tycks vara att gå tillbaka hundra år i tiden, då man inte behövde förhandla med arbetarna om någonting. Det finns inte ett uns av respekt för arbetarna i regeringens agerande och detta mönster tycks ha setts som ett gott exempel i många företag.

Lyckligtvis går inte alla företag i samma riktning. Det finns många företag som verkligen uppskattar sina arbetare och behandlar dem med värdighet. I dessa företag, där det råder ömsesidig respekt samt förtroende för varandra, lyckas man ingå lokala avtal som gynnar bägge parter. Människorna som jobbar där är nöjda, man kan komma överens om det mesta och produktiviteten är oftast på uppgång.

Till syvende och sist är det nog ändå så att arbetaren vill göra sitt jobb väl. Hen vill bli uppskattad och vara stolt över sitt arbete. Arbetaren är nöjd och mår bra då hen behandlas väl och får en skälig lön. En sådan arbetare har mindre sjukfrånvaro och garanterat högre produktivitet än en arbetare som mår dåligt.

Mitt budskap i all sin korthet lyder: Uppskatta arbetarna, det lönar sig!

Daniel Hannus huvudförtroendeman, stadsfullmäktigeledamot (SDP), Industrifackets fullmäktigeledamot, Lovisa