Uppbrott

Äktenskap ingås av många orsaker, en del lika dåliga som andra.

En morgon när jag vaknar är min telefon full av nya meddelanden från min vän S. De har kommit under natten, som en länge väntad regnskur efter en lång torrperiod. Jag öppnar dem, is i magen, antingen är det goda nyheter eller dåliga, men eftersom jag känner min vän vet jag att förbereda mig på det senare.

Inte så länge sedan dog S pappa efter en ett år lång kamp mot cancer och familjen, som har en tät sammanhållning, har fortfarande sorg. Under hela sjukdomstiden besökte S sina föräldrar så ofta som möjligt. Först med bil då de fortfarande bodde nära, men när de flyttade från en kust till en annan blev det flyg som gällde. Med sig hade S ibland sin styvson, ett barn som med åren hade börjat kännas som ett eget, upptagen som S var med att praktiskt taget ensam ta hand om och uppfostra honom.

Pojken var orsaken till alltings början. En tanke om att få, ta hand om och fostra ett barn, i brist på egna. Allt det som sedan kom med pojken var sekundärt, även om det andra också inkluderade barnets biologiska förälder.

Äktenskap ingås av många orsaker, en del lika dåliga som andra. Att gifta sig för att skapa en familj med en farlig person för att driften att rädda någon annan, ett barn, är så stark, låter väl både som en ädel, men också mycket dålig idé. Det var precis vad S gjorde. Mycket strax efter det började våldet.

Det började som det ofta gör, med ett slag, sedan löften om att det aldrig ska hända igen. Långa pauser mellan utbrotten för att etablera maktstrukturerna och för att utreda vilka metoder som krävs i det krigstillstånd som råder i en sådan familj. Tanken hos de drabbade, offren kan vi väl egentligen kalla dem, om att det kanske aldrig händer igen. Lättnaden under de stilla perioderna och sedan känslan av ångest och panik när allting än en gång börjar luta och slira bortom all kontroll. Eller vänta. Inte alls bortom kontroll, utan inom kontroll. Alltid inom kontroll för den som håller i trådarna och drar än i den ena och än i den andra.

I flera års tid har jag följt med det här scenariot på avstånd. Svarat på frågor. Gett råd. Gråtit och försökt förmå min vän att lämna. "Men pojken" heter det alltid. "Han är ju inte ens min." Rädslan är ständigt närvarande och håller i rodret. Risken att förlora det som var orsaken till hela det eländiga arrangemanget.

Sedan dessa meddelanden. Bilder på svullna ögonbryn. Skrapsår. S har blivit utslängd. S ska inte komma tillbaka till sitt eget hem. Pojken är fortfarande kvar där, med sin förälder. S ska inte komma nära dem igen. Min förtvivlan och andras.

Det är länge sedan mina egna upplevelser av en liknande situation, men allting ligger ännu på ytan. Nu ser jag det utifrån och häpnar över hur stark suggestionskraften är från den som utövar makt. Hur hjälplöst offren sprattlar. Hur det inte hjälper så mycket att "alla vet" och hur svårt det är att ta sig loss även om hjälp finns. Också för män som min vän S.

Johanna Holmström författare