Underkänt betyg, Borgå!

Bild: Arkiv/Kristoffer Åberg

Enbart ett minne, dränkt i sorgetårar, återstår av våra graciösa furor och den rentav magiska miljö och stämning som härskade på Kokonudden invid paviljongsbyggnaden med sina ädla natur- och kulturhistoriska värden – en pärla i Borgå som en gång fylldes av de mäktiga trädkronornas viskande sus.

En liten, sluten cirkel av beslutsfattare diagnosticerade med trädhat har fattat sitt beslut: överrösta och tysta tusentals medborgare med sitt brutala motorsågsvrål och förändra medborgarnas rekreationsparkområde egocentriskt, enligt egen smak och eget tycke, utan kompromisser eller diplomatiska och demokratiska röstningsmöjligheter angående denna plan, med bestående slutresultat för all framtid.

Detta förfarande innebär en naturlig fortsättning på stadens estetiska 1800-tals fanatism, vilket i praktiken betyder att alla träd i området massakreras – i klimatkrisens tidevarv. Det här kan inte kallas för annat än en naturens, nationalparkens och medborgarnas våldtagning. Min kritik riktas inte mot en ansiktslyftning av miljön här även av trygghetsskäl, utan mot stadens ensamrätt att bestämma över allas miljö, samt mot existerande planer som innebär flera år av kalhyggesmark, för att inte nämna decennier, om inte generationsskiften, förrän det nyplanterade trädbeståndet uppnått sin fulla prakt och den estetiska återställningens 1800-tals miljö finns att uppleva.

Då jag anlände var stämningen tyngd av djup sorg, hopplöshet och frustration, utstrålad lysande klart från de oräkneliga bleka ansikten jag såg på denna dunkla tragediscen. Orörliga sörjde de, med nedåtriktad blick, då det inte fanns annat kvar än livlös uppriven mark, trädstubbar och trädens odödliga dödsskri i avverkningsmaskinens mordiska vrål. Inte rätt riktning, Borgå stad.

Henrik Jarolf Borgå