Ulla-Lena Lundberg njuter av tillvaron i Diktarhemmet

Det har gått tre veckor sedan författaren Ulla-Lena Lundberg flyttade in i Diktarhemmet vid Flensborgsbrinken i Borgå. Hon trivs, huset har känts välkomnande från första stund.

Byggmästare Flensborgs korallröda hus från 1764 ligger vid Borgås mest frekventerade turiststråk men det bekommer inte författaren Ulla-Lena Lundberg. Hon har precis hunnit göra sig någorlunda hemmastadd i Diktarhemmet som sedan 1923 hyst en finlandssvensk författare, och tycker inte att det är så farligt att någon förbipasserande kikar in genom fönstret ibland.

– Jag tycker att vi ska vara stolta över att vår stad är så fantastiskt fin att så många vill besöka den, säger hon.

För några veckor sedan gick flyttlasset från Mariehamn tillbaka till Borgå, staden som Ulla-Lena Lundberg lämnade för fyra år sedan med tanken att "åldras värdigt" på Åland. Så blev det inte. Författaren hade ständiga åtaganden på fastlandet och de många resorna tog alltför mycket tid.

Då ligger Borgå mycket bättre till.

– Jag är så glad över att vara tillbaka i Borgå. Jag trivs med att gå på gator där jag en gång gått, och visst är det ett privilegium att få bo i en hedersbostad som den här, säger Lundberg som faktiskt för första gången blev tillfrågad om hon ville flytta in för 24 år sedan.

Då tackade hon av olika orsaker nej.

Vacker gamling

Finlands svenska författareförening ägde Diktarhemmet fram till år 2 000 då byggnaden donerades till Svenska litteratursällskapet. Det är också litteratursällskapet som över de senaste nio månaderna renoverat huset – sedan författare Christer Kihlman flyttade ut – och de 275 kvadratmetrarna fördelade på tre plan är nu tipptopp.

– Ytorna är oerhört vackra och dessutom har huset försetts med en splitterny jordvärmeanläggning, säger Ulla-Lena Lundberg som själv besökte Diktarhemmet för första gången 1973 under Rabbe Enckells tid, och även hälsat på senare, såväl under Lars Huldéns som under Christer Kihlmans tid.

Renoveringen till trots märks det att huset är gammalt. Dörröppningarna är låga med dagens mått mätt och fönsterbrädena närmar sig ett djup på en meter, men vinklarna och vrårna är raka. Fortifikationsbyggmästaren Gotthard Flensborg visste vad han gjorde då han lät bygga huset stadigt på hälleberget.

– Det finns inte en spricka i stenväggarna, säger Ulla-Lena Lundberg.

FAKTA

Diktarhemmet

Stadsbyggmästare Gotthard Flensborg uppförde huset på Kyrkbacken i Borgå efter stadens brand 1760. Det stod klart 1765.

Diktarhemmet är sedan 1921 en hedersbostad för en finlandssvensk författare. Bokförläggaren Holger Schildt donerade 1921 huset till Finlands svenska författareförening, som 2001 överlät det till Svenska litteratursällskapet i Finland.

Ulla-Lena Lundberg är den åttonde författaren som bor i Diktarhemmet. De tidigare är Hjalmar Procopé, Bertel Gripenberg, Jarl Hemmer, Rolf Lagerborg, Rabbe Enckell, Lars Huldén och Christer Kihlman.

Källa: Uppslagsverket Finland

Artificiella spökljud

Det nylagda plankgolvet knarrar däremot då hon visar oss runt, och de gamla kakelugnarna – vackert dekorerade med utsökt formade friser – bidrar till husets tidlösa stämning. Dessvärre fungerar ugnarna numera enbart som prydnadsföremål, det har generationer av bobyggande kajor sett till.

På tal om knarr och skrap i skorstenen passar författaren på att omedelbart avfärda alla förflugna rykten om att det skulle spöka i Diktarhemmet.

– Allting som piper, gnider, gnyr och ger ifrån sig gurglande dödsrosslingar hänför sig till den moderna tekniken som installerats i huset. Det är ventilationen, frysen, kylen och kaffemaskinen som gör spökljuden.

Ulla-Lena Lundberg gillar treplanslösningen i och med att de ger henne möjlighet att reservera mellanvåningen, det vill säga entréplanet, för representation och freda bottenvåningen med kök och badrum, samt övre våningen med sovrum, arbetsrum och gästrum för privat bruk.

Allting som piper, gnider, gnyr och ger ifrån sig gurglande dödsrosslingar hänför sig till den moderna tekniken i huset.

– Det är ett djärvt beslut att sjuttio år gammal flytta in i ett stort hus med flera våningar. Jag kommer att bli en sådan där superfit äldre när jag ränner upp och ner i trapporna ... eller så kommer jag falla och bryta nacken av mig.

Ting söker plats

Som alltid när man flyttar tar det tid för saker och ting att finna sina platser. Gardinerna är på plats i stora salen, men ännu saknas bland annat lampor på flera håll i huset. Vilka lampor som helst passar inte i stengamlingen och dessutom behöver Ulla-Lena Lundberg hjälp med att montera lamporna.

– När jag var yngre klarade jag av att sätta in en sockerbit men det kan jag inte längre.

Jag kommer att bli en sådan där superfit äldre när jag ränner upp och ner i trapporna.

Inredningshjälp har Lundberg fått av sin kusin Gun Björkskog som vet var man kan komma över till exempel stilmöbler förmånligt. Släktingen har bland annat hjälpt henne att, till ett skäligt pris, få tag på ett vackert möblemang till stora salen. Nu fattas det bara en soffa i samma stil, lite extra sittplatser och tavlor på väggarna.

I anslutning till stora salen ligger Ulla-Lena Lundbergs favoritrum, biblioteket, där en bokhylla pryder varje vägg.

Hjalmar Procopé donerade sin boksamling till författarföreningen och visst är det vackert med idel halvfranska band i hyllorna. Ändå hade jag hellre placerat Procopés samling i passagen på nedre botten.

Viktig litteratur

Nu har de guldpräglade skinnryggarna i stället fått sällskap av en del av Lundbergs facklitteratur. Det handlar mycket om hällristningar, ett ämne där hon gjorde sina första lärospån i Afrika, och om etnografiska verk bland annat med fokus på Japan och Sibirien.

– Jag har väldigt svårt att mönstra ut böcker, speciellt epokgörande litteratur som lett mig in på min fortsatta bana. Böcker är en del av vår erfarenhet, säger Ulla-Lena Lundberg.

Den smalaste hyllan är reserverad för hennes egen produktion – original, nytryck och översättningar – och gärna skulle hon låta sina skönlitterära favoriter ur den engelska litteraturen, till exempel Elisabeth Gaskells romaner eller Charles Dickens klassiker, fylla upp flera hyllmetrar.

– Jag läser också mina finlandssvenska kolleger, tilläger hon. Den eviga vågen av svenska thriller och deckare har jag däremot inte tid för.

Jag har väldigt svårt att mönstra ut böcker.

Det så kallade gröna rummet, som också ligger på mellanplanet, fungerar som en ständig påminnelse om husets historia som hem för diktare. Eller det gör det i vanliga fall: När Ulla-Lena Lundberg flyttade in togs porträtten på Diktarhemmets tidigare invånare ner och Biedermeyer-möblemanget fraktades bort för restaurering.

I sinom tid ska Hjalmar Procopé, Bertel Gripenberg, Jarl Hemmer, Rolf Lagerborg, Rabbe Enckell, Lars Huldén och Christer Kihlman få återta sina rättmätiga platser i gröna rummet.

– Det var det enda rummet som var möblerat då jag kom hit, men nu är det precis tvärtom, säger hon.

Privat och offentlig

Ulla-Lena Lundberg är medveten om att många tror att Diktarhemmet är en offentlig byggnad, men det är det de facto inte utan uttryckligen en privatbostad. Däremot finns det en inbyggd förväntning på att författaren som bor i huset ska engagera sig i kulturlivet och även använda huset för kulturell representation.

– Jag deltar självfallet i stadens kulturliv, men ifall Svenska litteratursällskapet hade velat ha en festfixare så hade det inte valt mig.

Visst har Lundberg planer på att ordna författarträffar och samkväm, möjligtvis litterära vår- och höstsalonger på mellanvåningen, men med måtta. Det gäller också att tänka framåt. Om tre år är det Diktarhemmets 100-årsjubileum.

– Mitt sociala jag slåss ständigt med mitt jag som väljer isolering. Jag njuter av det vackra huset, av rymden och av ensamheten och försöker tänka att det också har ett socialt värde att jag skriver.

Ett eget rum

Skriva är förstås det som en författare bosatt i Diktarhemmet förväntas göra, men under de första veckorna i huset har flyttståhejet effektiv torpederat allt kreativt arbete som inte haft med val av gardinmönster och armaturer att göra. Skrivbordet står visserligen på plats i arbetsrummet och alla papper som rör hennes skrivprojekt i vardande ligger utspridda i rummet, men tid för skrivande har inte funnits.

– Det finns en skrivarstuga i bortre hörnet av trädgården men jag valde att ha arbetsrummet här i huset i stället. Jag har alltid tyckt om att bo på höga platser och njuta av utsikten. Kanske det handlar om någon sorts längtan till elfenbenstornet.

Ulla-Lena Lundberg är överlag ingen vän av modern teknik – bortsett från basala uppfinningar som elektricitet och telefoni – och har till exempel ingen teve. Sedan 1990 skriver hon visserligen på dator men längtar fortfarande till den elektriska skrivmaskinens era, den tekniska utvecklingens höjdpunkt som hon ser det.

Jag har alltid tyckt om att bo på höga platser och njuta av utsikten. Kanske det handlar om någon sorts längtan till elfenbenstornet.

Datorrisker

– Varje gång man måste skaffa en ny dator är det som att börja från noll. Alla uppdateringar och virusskydd och grejer får mig att känna mig stockdum och passé i samhället. Jag blir förbannad när jag tänker på att det sitter någon nörd i Kalifornien och bestämmer hur jag ska organisera min e-post. Det är inte bra för moralen.

Lundberg ser också risker med att kunna stuva om i texten hur som helst. Ta hennes roman Marsipansoldaten (2001) där ett flyttat stycke ledde till att hon tidigarelade tidpunkten för när ryssarna intog Viborg.

– Det var det värsta misstaget i min karriär, säger hon harmset.

Jag blir förbannad när jag tänker på att det sitter någon nörd i Kalifornien och bestämmer hur jag ska organisera min e-post.

Annat var det med skrivmaskinen, menar Lundberg. Där tvingades hon skriva rent sitt manuskript från början till slut innan det skickades till förlaget, och ofta ledde det till att texten blev bättre och eventuella problem rensades bort längs med vägen.

– Tyvärr går det inte att få tag på bra elektriska skrivmaskiner längre.

Skrivtankar

Just nu strävar Ulla-Lena Lundberg efter att "få någonting skrivet" som hon uttrycker det. I tankarna hägrar en roman, eller kanske en längre dikt eller varför inte en historiett.

Nedanför arbetsrummet breder Gamla stans slingrade gränder och trähusgytter ut sig, med ett annat Flensborgbygge – Gamla Rådhuset – som kronan på verket.

Eller som husets första författare, Hjalmar Procopé, beskrev det i diktform i samlingen Diktarhemmet från 1924:

På kyrkobacken står det gamla huset

och skådar över taken ned mot ån.

Dess vita murar synas långtifrån

och fönstren, glimmande i aftonljuset