Tyngre mellan nio och fem

Det är bedrägligt att dra slutsatser av siffror om hur folk trivs med nya, otypiska former av arbete. Alternativet är ju att inte ha något jobb alls. – Bild: Flickr - Alexandra Nahum

En del kommer att plocka russin i det nya arbetslivet – småföretagsamhet, projekt och inhopp. Men inte alla.

Det finlandssvenska ordet firabel, extraknäck, finns inte utan orsak i vår vokabulär. Dubbelarbete och småjobb som tillskott i kassan var under 1900-talet vanligare än vi egentligen vill minnas i dag.

I dag finns det visserligen en liten grupp människor, som särskilt i det dyra livet i större städer, fortfarande behöver flera jobb för att försörja sig. Av de omkring fyra procent som dubbeljobbar i dag, är en del det som internationellt kallas "working poor". Men i grunden är dubbeljobb ovanligt.

Vårt arbetsliv beskrivs ofta i en given ramberättelse, där det bästa arbetet är ett lönearbete på heltid och en karriär som sakta men säkert utvecklas till en trygg pension.

Det kommer sig till stora delar av det grundmurat starka arbetsmarknadsmaskineriet i Finland, där till och med staten i årtionden varit medspelare – och där målet har varit att diskutera säkra årsinkomster och fasta arbetstillfällen.

Titta bara på dagens fackliga "superfredag", då många betydande fackförbund tog ställning till det redan rätt så urvattnade samhällsavtal om jobb och konkurrenskraft som regeringen för tio månader sedan initierade.

Samtidigt, och ofta utanför dessa fackförbund, förändras arbetslivet. Allt mera styrs av snabb kvartalsekonomi och företagsbildningar i en rasande takt.

Sedan 1990-talet har andelen egenföretagare och särskilt antalet deltidsjobbande ökat betydligt. Enligt de färskaste siffrorna från statliga Sitra som nu analyserar arbetslivet är de deltidsarbetande omkring 380 000 till antalet.

Många av dem är dessutom överraskande nöjda, hävdar Sitra. Deltidsjobb hör i Finland tydligt samman med barn- och närståendevård, i Norge mera markant med hälsoskäl och i Danmark med studier.

Det gamla heltidsarbetet, som man ofta fick vid en fabrik eller ett kontor och kunde behålla livet ut, är inte längre detsamma. Fast månadslön och en tydlig arbetstid är förstås alltid ett plus, visar studier. Men många uppger att mycket mening saknas i arbetet, medan mycket annat meningsfullt i livet i övrigt blir ogjort.

Den hetsiga förändringstakten gör också allt oftare nio till fem-arbetet till ständiga samtal om strategi, reformer och ständigt förändrat ansvar för eget arbete och andras. I sämsta fall blir allting abstrakta ord som flimrar förbi i powerpointar och strategidokument, så att man knappt förstår dem, även om de berör en själv.

Många hoppar då hellre av och blir egenföretagare, med en osäkrare utkomst och större egenrisk som ett pris för att få göra det man är bäst på eller vill bli kompetent på i livet. Hela 50 000 finländare sägs jobba i helt nya former av mixarbete, en blandning av att göra inhopp, vara projektanställd, köpa och sälja, driva något litet företag.

Skickliga arbetstagare hittar också modeller för att plocka russin ur arbetslivets kakor och favoritnötter ur påsen. Fackligt betraktas nollavtal, att kallas i arbete bara när man behövs, som en styggelse. Ändå säger 70 procent av dem som har sådana jobb, som servitörer, dagisfolk och vårdare, att de trivs med det.

Det är ändå bedrägligt att dra slutsatser av siffror som visar hur folk trivs med nya, otypiska former av arbete. Statistiken visar ju inte vad som är alternativet. Det är att inte ha något jobb alls.

– – –

Rättat fredag kl. 15.50: Regeringens roll kring det nuvarande avtalsförslaget om jobb och konkurrenskraft.

Jan-Erik Andelin Reporter, jobbar i HBL:s Nordenteam