Tro som bär och tro som brister

JUDAR PÅ FLYKT I FINLAND. Pjäsen Tro berättar om de österrikiska flyktingarna Hermann (Kristofer Möller vid pianot) och hans mor Edith (Janina Berman) som hamnar hos en småbrukare (Mikael Andersson) under fortsättningskriget.Bild: Cata Portin

Tro sägs försätta berg men tro kan också krackelera. Det illustrerar Julian Garners nyskrivna pjäs Tro på Svenska Teatern. Den handlar om judiska flyktingar i Finland under andra världskriget.

Pjäsen, inspirerad av Rony Smolars berättelse Setä Abraham om Abraham Stiller, ställer Finlands delaktighet i Förintelsen och vårt förhållande till Nazityskland, grundad på de senaste årtiondenas historieforskning, i ett nytt ljus. Vi var inte alltid så oskyldiga som vi vill framstå nu efteråt.

Abraham Stiller (1885–1972) var jude och affärsman som under 1930- och 1040-talen steg fram som en försvarare och välgörare av judarna. Framför allt gick han med stor nit in för att stoppa deporteringen av judar från Finland till Nazityskland. Det oaktat deporterades förutom krigsfångar tolv civilpersoner av judisk börd till Tyskland.

Föreställningen Tro utspelas i ett rum ute på landsbygden, sex timmars bussresa från Helsingfors. Det är natt och stormen yr i knutarna kring småbrukaren Johannes Lehikoinens (Mikael Andersson) stuga när det knackar på dörren. Hermann Fischer (Kristofer Möller) och hans mor Edith (Janina Berman) har på grund av myndighetsbeslut utvisats får Helsingfors och behöver husrum. För tre år tillbaka flydde de från Wien, nu dras snaran åt också i Finland.

Den motvilliga krigsinvaliden Lehikonen låter sig till sist övertalas och ger flyktingarna tak över huvudet och mat på bordet. Men det slutar inte där. Snart dyker en ny nattlig gäst upp, det är självaste Abraham Stiller (Riko Eklundh), insatt i allt om judar i Finland och därför från tidigare bekant med de två flyktingarna och med vetskap om vart de hamnat.

Identitet

Här börjar den parallella och underliggande storyn om identitet, självbilder i förändring och tro som hjälpmedel i svåra tider. På ytan är Julian Garners Tro en lågmäld och tämligen odramatiskt berättelse som flyter fram i jämn lunk medan vintern håller människorna i sitt grepp.

Johannes och Hermann åker skidor och fiskar, alla diskuterar om framtiden och det som var, samtidigt som nya sympatiska karaktärsdrag mejslas fram och vänskapsband knyts samman. I bakgrunden tronar ändå tvivlet och ångesten inför framtiden.

Det manifesterat sig bland annat i moder Ediths grubblerier om sin dotter Josefina som blev kvar i Wien, i hennes egen sjukdom fibrositis med en ständig smärta i kroppen, orsakad av undertryckt vrede, och i vetskapen om att förändringar i lagen kan göra livet ohållbart för varenda jude i Finland.

Trons kraft

Som judar alltid gjort, i synnerhet när de ansätts av ett yttre tryck, hämtar också pjäsens karaktärer kraft ur den religiösa traditionen och sin tro.

Men tro är inget permanent tillstånd, vilket pjäsen påvisar. Abraham och Hermann är nämligen båda troende och Edith ateist. Alltså gör de allt för att få henne att tro igen. Och medan Edith kanske börjar hitta tillbaka till en ny religiös visshet hamnar Abrahams egen tvekamp med sin tro in i ett skede som kunde framställas som desperat.

Om scenografin med sina gråmurriga klädesplagg på väggarna och de olycksbådande viskningarna inför båda akterna för tankarna till död och koncentrationsläger lyfter föreställningen åtminstone implicit fram viktiga frågeställningar kring historiskt betydelsefulla teman i vår samtidshistoria.

Skådespelarna gör alla bra ifrån sig, speciellt Andersson och Eklundh, men litet mera nerv och mindre känsla av historielektion hade gjort den aningen för långa pjäsen ännu mera tilltalande.

FAKTA

Tro

På Svenska Teaterns Amosscen.

Regi & manus: Julian Garner.

Översättning: Marianne Möller.

Scenografi & kostymdesign: Hanne Korte.

Ljusdesign: Tom Kumlin.

Ljuddesign: Hanna Mikander.

I rollerna: Mikael Andersson, Janina Berman, Riko Eklundh, Kristofer Möller.

Premiär: 9.9.

Speltid: ca 2 t 10 min. inkl paus.

Visas till den 3.11.