Tragisk vardagsmat

Därför blir vi förbannade. För att vi har påtalat problemen länge och för att så många män vill lyssna först när det blir lätt att skylla på någon annan.

Sedan det visade sig att en (mycket, mycket liten) grupp invandrare i en del europeiska städer satt i system att sexuellt trakassera kvinnor har finska män bokstavligen gått man ur huse för att försvara kvinnor. Nu slipar de sina högafflar, knåpar facklor och syr matchande kläder. Men kvinnorna är inte nöjda. Tvärtom, faktiskt. Kvinnorna är mer förbannade än någonsin.

De män som redan är i färd med att patrullera gatorna märker det väl knappast, men många av de män vars uttrycksmedel är språk snarare än stövlar märker och reagerar. Men så händer något. Vad som framstått som fullkomligt normala, pålästa, trevliga män har missuppfattat situationen så till den milda grad att man nästan trillar av stolen när man ser vad som påstås. Kvinnor anklagas helt plötsligt för att inte ta offren för sexuella trakasserier på allvar, för att försöka bortförklara sexuella trakasserier och, hör och häpna, försvara förövarna. Männen vänder sig mot kvinnors ilska.

Jag vet knappt ens var jag ska börja.

Grejen är att varenda kvinna vet att sexuella trakasserier ingalunda är ett fenomen som kommit med de senaste årens flyktingströmmar utan är tragisk vardagsmat för finländska kvinnor från skolåldern och uppåt. Vill vi tala sexuella trakasserier måste detta alltså vara utgångspunkten, oavsett vad några män påstår. Kvinnor måste få ha tolkningsföreträde när det gäller kvinnors upplevelser.

Vad vi säger är alltså inte att det på något vis skulle vara ok att män förgriper sig på kvinnor bara för att männen är från krigshärjade områden eller flyktingar och det på något vis skulle vara synd om dem. Vi säger bara att det är precis lika illa när vanliga, så kallade hederliga, vita män tar sig friheter. Friheter de förresten har tagit sig i många herrans år redan.

Och i ljuset av det är det kanske inte så konstigt att vi är många kvinnor som upplever att mäns nyfunna stora vilja att stå upp mot sexuella trakasserier i betydligt större utsträckning handlar om att försvara finländska mäns friheter än att faktiskt låta kvinnor bestämma över sina egna kroppar. Bara en sådan sak som att vi kvinnor som påpekar att det inte är ett nytt fenomen anklagas för att vara delaktiga. Vi skuldbeläggs för att vi försöker säga att problemet är större, vanligare, allvarligare än vad det framställs. Och helt plötsligt diskuterar vi feministiska kvinnors skuld i sexuella trakasserier som om det vore relevant på den här planeten. Det är det inte.

Dessutom drar det strålkastarljuset från sakfrågan; hur vi ska förändra vårt samhälle så att män av alla färger respekterar kvinnors självbestämmanderätt. Det här har kvinnor arbetat för i snart 100 år redan. Därför blir vi förbannade. För att vi har påtalat problemen länge och för att så många män vill lyssna först när det blir lätt att skylla på någon annan. Och för att en del män tycks tro att vad kvinnor behöver är fler män som berättar för oss vad vi ska tycka och tänka.

Charlotte Vainio

Mer läsning