Tomatplantor, kärlek och en liten önskan om fred

Bild: Kristoffer Åberg

"Det var sommaren då jag bar på andras oro. Det är det minsta vi kan göra för en medmänniska så tänker jag."

Jag kommer minnas denna sommar som den då jag ofta jobbade kvällar. När jag cyklade hem var det fortfarande tryckande varmt och fuktigt. Jag tog korta kalla duschar i skenet av stearinljus, just innan jag skulle lägga mig. Det är så vackert i badrummet när nätterna ännu är ljusa.

Det var sommaren då jag bar på andras oro. Det är det minsta vi kan göra för en medmänniska så tänker jag. När mitt hjärta var som mest tyngt, såg jag plötsligt två fåglar dansa framför mig på gatan. Som om de kommit för att be mig stanna, se människa, se hur vackert livet är. Jag kunde inte annat än tyst tacka och förundras. Senare under sommaren ber jag min väninna dekorationsmåla en gammal byrå i kammaren. Jag ger henne fria händer. När jag kommer hem sent på kvällen sätter jag mig på sängkanten för att beundra den vackraste byrån jag någonsin skådat. Samtidigt försöker jag minnas om jag berättat för henne om fåglarna som dansade för mig på gatan. För det är just det hon har målat, underbart vackra fåglar bland blomrankor. Jag känner förundran och tacksamhet.

Jag står utanför min närbutik och talar i telefon, försöker noggrant välja mina ord. Jag får absolut inte ge för mycket hopp. För det är alldeles för lätt, att från min position be den andra att inte ge upp, när han väntar på att eventuellt bli deporterad till ett land i krig, med oviss framtid. Vårt samtal avbryts av personalen vid mottagningscentret i Krämertsskog och jag går in för att handla. Just när jag skall cykla hem kommer den glada bärhandlaren springande med en liten påse i sin hand, det här är ett litet tack för att du finns säger han och ger mig påsen. Lite förbryllad tackar jag flera gånger. Medan jag cyklar hem rinner tårarna längs med mina kinder. Tacksam för den glada bärhandlarens oväntade ord och ett lite vidbränt wienerbröd i en påse. Samt mer bestämd att jag inte själv får ge upp.

Det är sommaren då jag bygger myggnät av gamla lister och spetsar, gräver fram en gammal fläkt som räddar mina nätter. Jag somnar till en blandning av underbar fågelsång och oljudet från fläkten, som jag där någonstans mellan vaket och sömn, tror mig vara ett gammalt propellerflygplan.

Det är sommaren då vi odlar fyra olika sorters tomater. Och hur underbart är det inte att sticka in näsan i tomatplantan för att fyllas av den underbaraste doften. Den första skörden vi stolta mumsade i oss. Jag har planterat mycket mer än bara tomater. I sommar tvingas jag vattna varje kväll. Ibland räcker inte vattnet i regntunnorna till och jag får ta till kranvatten, något jag ogärna gör, men jag kan inte förmå mig att låta mina planteringar torka.

Det är sommaren då min ork tar slut. Anemin tar över och jag tvingas sakta ner. Tacksam och förundrad över all kärlek och allt det vackra jag dagligen påminns om. Något som alla borde vara förunnade. Ge människor rätt att få leva, ge oss fred på jorden och självodlade tomater!

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga