Titt i minnets backspegel

VITALT OCH UNDERHÅLLANDE. Ingrid Söderbloms monolog Intet är som väntans tider? förenar humor och glädje, saknad och längtan och en omisskännlig attityd av jäklar anamma.Bild: Cata Portin

Livet är så beskaffat att när vi lever mitt i det då märker vi sällan att det samtidigt producerar minnen som vi kan vrida och vända på i efterskott. Skådespelaren Ingrid Söderblom har tagit fasta på det här i sin monolog till eget manus, Intet är som väntans tider?

Intet är som väntans tider?

På Svenska Teaterns Nicken-scen.

Manus: Ingrid Söderblom.

Dramaturgi: Ingrid Söderblom & Frank Skog.

Regi, scenografi och ljus: Frank Skog.

Musik: Max Gurovitsch.

Kostym: Laura Karén.

Sufflös: Inga-Britt Åkerblom.

På scenen:

Premiär: 27.8.

Enaktare på cirka 1 t 15 min.

Visas ännu 4 gånger till och med den 9.9.

Om man i likhet med undertecknad förväntar sig många hågkomster från teaterscenerna, blir man litet brydd. Ingrid Söderblom har ju arbetat som skådespelare sedan 1950-talet och är fortfarande en mycket väl bibehållen scenernas 80-plussare. Benämningen "tepiskärra" som används om monologen, det vill säga ett kringresande teatersällskap, leder också tankarna till teater. Men icke.

Teaterminnena finns nätt och jämt inträngda i marginalen. I stället har Söderblom samlat ihop smått och stort, det som ännu befinner sig nära och det som ligger långt tillbaka i tiden då sinnet var ungt, i en vital och underhållande kavalkad. I den möts humor och glädje, saknad och längtan och en omisskännlig attityd av jäklar anamma, inte minst visavi åldersrasismen.

Därför är Intet är som väntans tider? bredare till sin uppläggning än hennes tidigare monolog Var blev ni av ljuva drömmar? med premiär hösten 2010 på Unga Teatern, också med Frank Skog som regissör, då med fokus på en ung kvinnas uppväxt i Helsingfors under krigsåren.

Den aktuella föreställningen inleds när Ingrid Söderblom gör entré allt medan hon rabblar upp valda delar av dessa tungvrickande verbalövningar skådespelare använder för att få talet att löpa. Men sedan blir det snudd på filmatiskt: skådespelaren iklädd ett snyggt orange fodral ska nämligen filma in sin livshistoria för barnbarnen i New York. Videokameran finns färdigt uppställd på scenen. Monologen kan börja.

Osentimentalt

En åldrande människas liv är rent fysiskt inte mera så enkelt, också psykiska barriärer tornar upp sig allt oftare. Det här använder sig Ingrid Söderblom av på ett självironiskt sätt så det sentimentala – lyckligtvis – lyser med sin frånvaro. Bara i några väl valda dikter och hågkomster från en Lapplandsresa flödar den poetiska ådran i texten.

Allmänt taget är reflektionerna varken märkvärdiga eller tillspetsade utan alldagliga och varma. Ibland är det snudd på det banala men samtidigt ligger också föreställningens styrka i vardagsrealismen, eftersom man känner igen sig både i då- och nutid och begriper hur mäktigt det kändes att bevista Olympiska sommarspelen i Helsingfors 1952 trots ihållande regn, eller att dagspolitiken och gapiga ungdomar bemöts med stor skepsis.

Fastän skådespelaren på scenen har skinn på näsa och humor i blick visar hon också att ensamheten är en gammal människas stora plåga. Hennes glädje är lika genuin när den gamla kärleken Carlos ringer upp som bestörtningen stor, när väninnan Beata hamnar in på sjukhus och en planerad Tallinnresa får vänta på bättre tider.

Ingrid Söderblom har på ett finurligt sätt skött om att små falluckor i minnet pareras tillsammans med sufflösen Inga-Britt Åkerblom, vars hjälprepliker inför öppen ridå helt enkelt bildar en del av föreställningen. Ingen behöver känna sig besvärad.

Intet är som väntans tider faller vad rubriken beträffar tillbaka på en dikt av E. A. Karlfeldt. Monologen är Ingrid Söderbloms debutpjäs och ingen dålig sådan. Den är också en del av Nicken NU-projektet med syfte att lyfta fram nyskriven finlandssvensk dramatik i samarbete med fria teatergrupper på Nicken.

Egil Green