Till minne av ett älskat gammalt skrutt

Redan nu känner jag mest tacksamhet för de vackra åren.

Jag visste att dagen kommer då hon skulle lämna mig.

Jag ser upp på en spricka i himlavalvet. Jag kan fortfarande urskilja plogen av flyttfåglar som tidigare högljutt flög över mig. På väg bort. Snälla, jag vill följa med. Förbi molnen, förbi ljusets hastighet, förbi allt. Ta mig dit. Snälla. Jag går genom ett minfält av känslor och minnen. Vid varje steg tar jag risken att falla djupare i sorgen eller låta min gud rada upp alla mitt livs sorger framför mig att skåda och känna. Jag lyssnar igenom gamla skivor, jag letar febrilt efter en viss sång, fast jag egentligen inte vet vilken. Jag letar efter en viss ton, just de rätta orden som beskriver mina känslor. För just nu kan jag inte själv berätta. Jag går och väntar. Jag vet inte på vad. Att hon plötsligt skall komma tillbaka eller på att den krampaktiga gråten skall upphöra? På ensamheten.

I spegeln möter jag en glansig blick, min hud är blek och torr, ögonen svullna av den aggressiva gråten. På natten skrapar jag hål på min hud, min tinning och hårfästet är upprivet. Jag är hudlös. Jag sover bland hopskrynklade näsdukar och bitar av hushållspapper. Jag vaknar och minns omedelbart. Jag gråter redan innan jag öppnat ögonen. Gråten blir mer och mer som en ful grimas. Den första kvällen äter vi pizza och dricker vin som en vän kom med. Den andra kvällen minns jag inte längre. En helg går förbi.

Jag känner plötsligt ett starkt behov av att måla. Jag målar rosor och andra blommor i mitt kökstak. Det räcker inte. Jag flyttar ut alla möbler ur köket, ritar rutor och fyller dem med färg. Mina knän är blågula och jag får kramp i låren på natten. Men efter några dagar ligger det klart framför mig, det rutiga köksgolvet jag så länge drömt om.

Så småningom slutar jag vänta och inser plötsligt att hösten äntligen är här. Jag ser det vackra ljuset, de fantastiska färgerna naturen bjuder på. Luften som är så lätt att andas. Dimman på morgonen, som håller sig kvar i timmar. Jag stannar upp och ser på det gudomliga. Fler plogar av flyttfåglar lämnar oss, men jag har längre ingen önskan att få följa med. Rönnen invid gatan lyser brinnande färger under det kalla skenet från gatulampan och där dit ljuset inte längre når, där skapar mörkret ett intryck av att världen tar slut. Vissa kvällar kan jag inte urskilja mitt hus i mörkret om jag har glömt att tända utebelysningen innan jag gick hemifrån. Och just i denna sorgens tid glömmer jag det ofta. Vårt slut. Vår kärlek och lycka. Som ingen annan kan veta och som jag vill minnas.

Redan nu känner jag mest tacksamhet för de vackra åren. I mig finns fortfarande samma förundran över att ett litet väsen kunde finnas så självklart, här hos mig. Och som jag så villkorslöst älskade. Som jag tänkte på när jag inte var hemma, som jag saknade när jag var bortrest. Som fattas mig denna höst som är en av de vackraste jag någonsin sett.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga

Mer läsning