Tempo och energi i pjäs om flyktingkrisen

FLYKTINGPROBLEMATIK. Robert Kock, Viktor Idman, Maria Ahlroth och Eeva Soivio i Lampedusa ­ Dreams of EUtopia på Teater Viirus.Bild: Tani Simberg

Viirus 2.0. visar handgripligen vad teater i tiden innebär med den dokumentära pjäsen om flyktingproblematiken i vårt land: Lampedusa ­ Dreams of EUtopia.

Lampedusa ­ Dreams of EUtopia

Teater Viirus

Regi: Tanya Weinstein.

Dramaturgi: Christoffer Mellgren.

Kostym, hår & rekvisita: Tyra Therman.

Scenografi: Nicke von Weissenberg, Mari Agge och Tanya Weinstein.

Ljusdesign: Mari Agge.

Musik: Arbetsgruppen.

I rollerna: Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Eeva Soivio och Nicke von Weissenberg.

Premiär: 1.4.

Speltid: ca 2 t 10 min inkl. paus.

Visas till 20.5.16.

Ett punkband förbereder en konsert i avsikt att demonstrera mot rasism. Det bildar avstamp och ramberättelse i föreställningen. Substansen består av drygt tio dokumentärintervjuer med verkliga invandrare, frivilligarbetare, flyktingar och politiker i Finland.

Resultat är vårens mest energiska teaterföreställning där rockmusik och dans ger berättelserna på svenska, finska och engelska extra lyft. Det är så här teater ska användas när man med en föreställning vill underhålla, tala till, beröra, ruska om och i bästa fall få oss att se med nya ögon på också svårt laddade frågeställningar.

Flyktingproblematiken är komplex men har kommit också till Finland för att stanna. Lampedusa ­ Dreams of EUtopia gör inte ens ett försök att komma med färdigt tuggade svar. I stället har regissören Tanya Weinstein från Ryssland, som för tillfället arbetar i Finland, i föreställningen hyfsat ned ekvationen till elva personhistorier med allt från det lyhörda till explosivt sprängstoff. Kronologiskt omspänner Lampedusa invandraröden från två decennier sedan fram till dags dato.

Bra representation

Regissören och arbetsteamet har antagligen ställts inför en svår uppgift inför valet av de mest representativa berättelserna. Det som erbjuds är inte illa, både i betydelsen omväxlande och som ett uttryck för diversiteten av människoöden.

Med finns finländska högerpolitiker som gömmer sig bakom Dublinavtalet, personer från Mellanöster och Syrien, lika väl som afrikaner från Somalia och Ghana. På scenen står människor som invandrat för mer än tjugo år tillbaka eller så sent som för några månader sedan.

Det som erbjuds är inte illa, både i betydelsen omväxlande och som ett uttryck för diversiteten av människoöden.

Till de förstnämnda hör en somalisk flicka, född i Finland, som upplever sin personliga identitetskris i tonåren, spelad av en utmärkt Eeva Soivio, utlånad från KOM­teatteri. Till de färskaste inslagen hör den om en ung syrier som efter hart när omänskliga umbäranden mitt i smällkalla vintern lyckas ta sig via ryska Murmansk till Finland i Viktor Idmans medvetet forcerade och omskakande tolkning.

Mera lättsamt ljus är Robert Kock i sin story som kommunal hjälparbetare i Karis som gjort en hederssak av att aldrig jobba för utan med flyktingarna. På det sättet lär han dem att inget är gratis och att man måste ta ansvar för sig själva. Röda Korset stämde honom i den vevan för rasism men han frikändes och kunde stoltsera med något så ovanligt som "papper på att inte vara rasist".

Cirkeln är sluten för en föreställning som i tempo, utförande och substans visar på teater med slagkraft också i vår egen tid.

Till de intensivaste scenerna hör den med Maria Ahlroths våldtagna invandrarkvinna som därmed, i en för oss västerlänningar helt obegriplig kultur, blivit en skamfläck för hela sin släkt, där varken hennes bröder eller systrar längre kan gifta sig. Här börjar man så smått gnissla tänder av frustation och det gäller också reaktionen på några andra inslag.

Musik med lyft

Till en av mina käpphästar hör musikens betydelse för en föreställning: jag inbillar mig att det knappast finns en uppsättning där inte musiken skulle ge ett tilläggsvärde, den spelar ju direkt på känslorna.

I Lampedusa dånar proge­ och heavyrockmusiken till en fond av teaterrök och blinkande rödljus redan före handlingen tar vid, därefter skickligt utportionerad i berättelserna. De utspelas på ett väl tilltaget scenutrymme med en soffgrupp på ena sidan, orkesterpodiet på den andra och skådespelarna framtill i rampljus och ställvis med mörker omkring sig.

För sången och musiken svarar skådespelarna själva på gitarr, keyboards och trummor. Det är med stor tillfredsställelse man igen upplever en så eminent musiker som Robert Kock på gitarr, inte heller Nicke von Weissenberg bakom trumsetet lämnar något övrigt att önska, ja hela gruppen framträder väldigt samspelt. Lägg till några väl koreograferade och expressiva dansnummer och cirkeln är sluten för en föreställning som i tempo, utförande och substans visar på teater med slagkraft också i vår egen tid.

Egil Green