Teaterns okända kusin

Dockmakaren Iida Vanttaja bor i sommar i Postbackens konstnärsresidens. Hennes dockor finns utställda i galleriet fram till september.

När jag träffar Iida Vanttaja en kulen julimorgon berättar hon att hon haft besök av många pigga möss i sin stuga under natten.

– De är ganska fräcka, de sitter mitt på bordet och tittar på en utan att vara det minsta rädda, utbrister hon innan vi hunnit skaka hand.

Vanttajas började bygga upp sin utställning i den gamla boden efter midsommar, och det var vernissage förra veckan.

Vanttajas har arbetat med docketeaterkonst i tjugofem år, och en del av de dockor som nu ställs ut har också ett antal år på nacken. Med finns bland annat dockor ur föreställningen Alkemisten, som var Vanttajas slutarbete vid Konstindustriella högskolans scenografutbildning. En del av dockorna turnerar fortfarande med teatergrupper.

– Här finns dockor ur fyra föreställningar, och en del stavdockor som visningsexempel med tanke på workshopen jag ordnar. Jag har också några marionetter till salu, berättar Vanttaja inne i det lilla ombonade utställningsrummet.

Den 2 till 3 augusti ordnar Vanttaja på Postbacken en kurs i att skapa stavdockor, en typ av dockor vars händer manipuleras med långa smala stavar. Stavdockorna är en flertusenårig tradition som härstammar från Sydostasien, bland annat Indonesien.

Bild: Erika Lindström

Här finns också Mateo fyrvaktaren, som Vanttaja reste till Tanzania med år 2009. Där ordnade hon workshoppar i dockteater för lokala barn och unga.

– De hade aldrig sett dockteater förut och blev rädda och sprang i väg, eftersom de trodde dockan var levande eller en ande. När de sedan fick bygga egna dockor och göra en föreställning var de slutligen alldeles överförtjusta i dockorna, berättar Vanttaja.

Jag kände också att jag inte vill vara enbart formgivare, det livet tyckte jag skulle vara för ensidigt och ensamt.

Många möjligheter

Iida Vanttaja studerade ursprungligen bildkonst och var mest intresserad av formgivning, men hon ville bredda sitt uttryck och fann att i dockteatern sammanfaller alla konstarter hon intresserad av: formgivning, berättande, scenografi, dramatik, ljus och ljud.

– Jag kände också att jag inte vill vara enbart formgivare, det livet tyckte jag skulle vara för ensidigt och ensamt. Jag gick en ettårig utbildning i dockteaterkonst och upptäckte att dockan är en levande skulptur med oändliga möjligheter.

Senare fick Vanttaja en läroavtalsplats på en dockteater i Helsingfors, där hon genast fick dyka djupt in i dockteaterns värld. Hennes första egna föreställning handlade om Marc Chagalls liv och med den fick hon åka på turné ända till Bangkok.

– Responsen var så positiv och uppmuntrande att jag fick tilltro till att jag kan skapa en hel föreställning. Det händer fortfarande att den föreställningen efterfrågas, säger Vanttaja.

Bild: Erika Lindström

Dockor för alla

Iida Vanttajas andra yrke är scenografens. Hon har jobbat på teatrarna i Rovaniemi, Kemi och Kajana. Nu är det dock ett tag sedan hon arbetat med "vanlig" teater, eftersom hon på senaste tid allt mer riktat in sig på den sociala sidan av dockteaterarbetet. Hon är intresserad av dockteaterns möjligheter att användas för olika specialgrupper, såsom personer med utvecklingsstörning eller äldre personer med demens.

Dockteatern mår bra i Finland, även om den är som teaterns halvokända småkusin.

– Det är fantastiskt att se vad de unga med utvecklingsstörning eller funktionshinder kan skapa, hur de kan lära sig nytt. De överträffar sig själva, och föräldrarna är ofta alldeles överraskade. Och äldre med demenssjukdom kan klara sig mycket bättre än de gör i vardagen. Dockteatern är ett forum där alla kan visa vad de faktiskt kan. Det här har också utmanat mina egna fördomar, berättar Vanttaja.

Dockteater är den kanske minst kända teaterformen i Finland, och fortfarande tänker sig många att det per definition handlar om barnteater. Det här stämmer inte.

– Dockteatern mår bra i Finland, även om den är som teaterns halvokända småkusin. Men det finns många som arbetar med stor glöd, säger Vanttaja.

I Mellaneuropa, där konsten är mer mainstream, stammar dockteatern från gatuteatertraditionen. Åbo har på grund av utbildningen som fanns vid Konstakademin varit centrum för konstformen i Finland, men utbildningslinjen har nu lagts ner. Finlands äldsta docka hittades i en mur i Olofsborg och fastställdes vara hundra år gammal, berättar Iida Vanttaja.

Nu njuter hon av tiden på Postbacken, där tankarna får vila och nya idéer har tid och plats att födas.