Symfonierna har kommit till Lovisa

VIOLINSOLIST. Andrej Baranov tolkade violinstämman i Brahms violinkonsert under avslutningskonserten i Lovisa kyrka.Bild: Felix Broede

I Lojo stadsorkester har Sibeliusdagarna i Lovisa fått en fin husorkester, som hämtar Sibelius symfonier till orten. En om året och i välgenomtänkt skepnad.

KLASSISKT

Sibeliusdagarna i Lovisa

Konserter i Bonga slott och Lovisa kyrka 10.9. Linda Bärlund, Anna-Liisa Bezrodny, violin, Jan-Erik Gustafsson, cello, Siret Lust, kontrabas, Mika Väyrynen, dragspel. Lojo stadsorkester under Esa Heikkilä. Solist: Andrej Baranov, violin. Rossini, Hauta-Aho, Kaipainen, Dvorák, Brahms, Sibelius.

Sympatiska tredagarsfestivalen Sibeliusdagarna i Lovisa har efter en hel del sökande sedan några år tillbaka funnit sin plats i början av september och måhända är tidpunkten ändå väl vald. Den mest hektiska festival- och sommarstugesäsongen är överstökad och den lokala publiken kan i allsköns ro koncentrera sig på kammarmusik.

Och, för fjärde sommaren i rad, orkestermusik. Problemet i Lovisa har givetvis varit att den gode Sibban skrev rätt litet kammarmusik och det lämpliga urvalet Sibeliusopus har överhuvudtaget inte varit överhövan stort. Ett desto smartare drag var det av konstnärlige ledaren Jan-Erik Gustafsson att bjuda in Lojo stadsorkester som "husorkester", med en Sibelius-symfoni per år på agendan.

I fjol gjorde man jubelåret till ära Kullervo, men nu var ordningen återställd med tredje symfonin, en av Sibelius mest svårgestaltade kreationer. Det bekymrade dock inte Esa Heikkilä, som ledde sina Lojosymfoniker i en tolkning som på många plan föreföll utomordentligt välgenomtänkt och -genomförd.

Jag hörde Heikkilä reda ut den knepiga sexan på ett beundransvärt klartänkt sätt på hemmaplan i fjol och även nu kändes mycket rätt, alltifrån tempoval till klanglig balansering och uttrycksmässig gestaltning. Vore det måhända skäl att låta Heikkilä pröva vingarna på allvar även framför någon av huvudstadsorkestrarna?

Inlevelse och briljans

Inte minst som han visade sig vara en nog så följsam ackompanjatör i avslutningskonsertens öppningsnummer, Brahms violinkonsert. Törhända inte det mest fantasifulla av programval – Sibelius lärare Karl Goldmarks superba violinkonsert hade förstås haft sina poänger i sammanhanget – men när den spelas som nu av trettioårige S:t Petersburgaren Andrej Baranov orkar man bara inte bry sig.

Han inte bara ser ut utan även låter som en ung David Ojstrach. Med andra ord en produkt av den klassiska ryska skolan med en enorm emotionell inlevelse och ogenerat romantisk tonbildning som främsta kännetecken. Och inget fel med det. Vi vet inte hurudan tonbildning Joseph Joachim hade vid uruppförandet, men eventuellt var den inte så långt ifrån detta och om ej annat lär det känslomässiga engagemanget och den tekniska briljansen ha varit på samma nivå.

Vid lördagens eftermiddagskonsert i Bonga slott bjöds det på ett minst sagt varierande program från Rossinis sjätte stråksonat och Jouni Kaipainens i Lovisa 2009 uruppförda Placido för dragspel – finfint tolkad av Mika Väyrynen – till Teppo Hauta-Ahos, av ypperliga unga estniska basisten Siret Lust gjorda Kadenza för kontrabas, och Dvoráks urcharmiga Bagateller för stråktrio och harmonium (nu dragspel).

Tredagarsfestivalens program var överlag varierande på beprövat gustafssonskt vis på en skala från Musorgskijs Tavlor på en utställning i dragspelsarrangemang till klassiker som Schumanns pianokvintett och Piazzolla. Sibelius representerades av musik för violin och piano och årets uruppförande, Paavo Korpijaakkos Niin kauan minä tramppaan för stråkkvintett och dragspel, var onekligen en vacker gest gentemot tonsättarens i fjol avlidne lärare Kaipainen.

Mats Liljeroos Musikkritiker