Svenska grundskolans vänner

Bild: Flickr – fabian Wester

Visst finns det ambitiösa lärare också. Men i den finlandssvenska skolan gör många "som vi har brukat".

Ett policybeslut följer de finlandssvenska fonderna noggrant. Det är att inte gå in och finansiera sådan verksamhet som det offentliga enligt grundlagen ska ge alla finländare jämlikt på både finska och svenska.

I fonderna finns mycket pengar, räknat per finlandssvensk. Men deras årliga miljonutdelningar är ändå ingenting mot vad grundläggande service kostar stat och kommun – och fonderna vill inte ha någonting av det i famnen.

Ta till exempel Svenska folkskolans vänner. Fonden är inte bland de största i den finlandssvenska fondvärlden, men har sedan 1882 på ett avgörande sätt stött folkbildning och skolgång i Finland. Ändå har man nogsamt hållit sig i utkanten av den dagliga skolan och koncentrerat sig på stipendier och bidrag till kurser, studiecirklar och projekt inom mera allmän bildning.

Att den större Svenska kulturfonden har gått in och aktivt börjat titta på både pedagogik och resultat i den svenska skolan i Finland börjar möjligen vara ett trendbrott.

Oron är att den finländska skolan i allmänhet håller på att bli sämre. Lärare och skolfolk från Mellaneuropa och andra håll i världen strömmar förstås fortfarande på exkursioner till oss och någon kan ha missat att våra mest glänsande Pisaresultat är över tio år gamla.

Själva inser vi den nedgång som har pågått ett tag och som behöver bromsas – medan regeringen gör "effektiverande nedskärningar" inom skola och utbildning.

Den finlandssvenska skolan har varit sin egen särart av finländsk skola och har ofta berömt sig av småskalighet och trivsel medan den finska skolan beskrivs som mera auktoritär och tuff.

Men blir det snällt och hejsan, blir det kanske också lätt prutat på de pedagogiska ambitionerna. När den svenska skolan har en uttalad roll att vara språkminoritetens trygga fäste går det ibland i den vevan så att man drar filten om sig och isolerar sig från finska kolleger och landets huvudströmmar inom pedagogik.

Kulturfonden har bett den kanadensiska pedagogen Satya Brink (ÖN 9.9) titta på hur årskullarna i flera tvåspråkiga kommuner har klarat sig genom skolan – från femman till gymnasiet.

I många fall punkterar Brink flera av de yttre faktorer vi ofta har som ursäkter: tvåspråkigheten, de små matarskolorna, de obehöriga lärarna – eller den påstådda finlandssvenska sorglösheten i att man nog alltid har utsikter att få studieplats eller jobb även om man inte skriver nior och tior.

Brink för pedagogiken tillbaka till kärnan. Det är att varje lärare, rektor och skola varje år har ett nytt, unikt och olika sammansatt elevmaterial där man ska göra det bästa av så många som möjligt – och inte bara mangla dem mot den institution man har vant sig vid att ens egen skola är.

En betydande felkälla hos Brink är att hon använder skolvitsorden som mätare. De är inga absoluta data, utan ofta bara styrsignaler, till för att varsko eleven, eller uppmuntra.

Det är bra att Kulturfonden som en av fonderna – i det rum som det offentliga tillhandahåller oss – påminner om hur viktigt det pedagogiska innehållet är.

Enskilda lärare gör strålande ambitiösa saker också hos oss. Ändå saknar vi på bred bas en riktig entusiasm för pedagogik. För 100 år sedan hade man grundat ett Pedagogiska sällskapet för det behovet – i dag ska termerna kanske vara andra.

Svensk folkskola hade en gång de vänner den behövde. Nu behövs den svenska grundskolans vänner.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm