Svårt för cyklister och bilister att dra jämnt

Det är livsfarligt att träna cykling längs landsvägarna i Borgå. Det beror på att många av våra landsvägar är i dåligt skick – men också på att allt fler bilister och mopedister irriterar sig på cyklisterna så till den grad att de medvetet försöker preja dem av vägen.

Bilförare som kör så nära att cyklisten måste väja ner i diket eller som smyger sig på och sedan tutar när de är alldeles bakom cyklisten, folk som visar knytnäven eller tvärstannar framför en cyklist. Magnus Lönnqvist tycker att det är direkt farligt att cykla längs landsvägen.

För ett par veckor sedan blev han nästan trängd av vägen då han cyklade längs vägen i Gäddrag. Det var inte första gången.

– Jag blir alltid lika ledsen när jag stöter på folk som blir så provocerade av cyklister att de gör så här. Det verkar som om det är just cyklister som irriterar, samma bilister kan lugnt vänta tills en traktor eller skördetröska hunnit undan, säger Lönnqvist.

[qupote text="Jag tycker att inställningen till cyklister har blivit värre under de senaste åren. Man känner om någon vill en illa och det blir allt vanligare."]

Också Gisle Sjöberg har liknande erfarenheter. Han berättar om en förare som en solig dag körde alldeles intill honom och spolade vindrutan så Sjöberg stänktes ner med spolarvätska, om en busschaufför som trängde honom av vägen med flit, om bilar som tvärnitar alldeles intill honom eller som medvetet kör för nära.

– Jag tycker att inställningen till cyklister har blivit värre under de senaste åren. Man känner om någon vill en illa och det blir allt vanligare, säger Sjöberg.

Magnus Lönnqvist har fyrtio års erfarenhet av att cykla längs landsvägen. Han är bland annat europeisk mästare i triathlon och ironman flera gånger om. En stor del av sitt yrkesliv pendlade han till Helsingfors, alltid med cykel då vädret tillät. Gisle Sjöberg är också triathlonist. Han utnyttjar arbetsresorna mellan hemmet på Emsalö och sin veterinärpraktik i Kullo för cykelträning.

Varför på körbanan?

Enligt lagen ska cyklister använda en lättrafikled, om en sådan finns tillgänglig. Trots det är tränande tävlingscyklister en ganska vanlig syn på landsvägarna.

– En cykel har kontakt med vägen på ett område som är ungefär så stort som en tvåeuroslant per hjul. Det behövs inte så mycket ojämnheter för att det bli osäkert. En tävlingscykel kommer ganska lätt upp till en hastighet på 30–40 kilometer i timmen och då måste det vara slätt underlag, säger Lönnqvist.

– Det är en fråga om att väga riskerna mot varandra. Cykelvägen är ofta sprucken och gropig, där får man väja för barnvagnar, hundar och skolbarn, och på många ställen går infarterna till gårdarna över cykelbanan. Då är det mindre risk att cykla på vägen. Där finns bara bilar och de rör sig i samma riktning som jag, fortsätter han.

Cyklisten har förkörsrätt då man åker längs en gång- och cykelväg, men det händer att bilisterna inte stannar för cyklister.

– Jag har märkt att man kan bli påkörd om man inte stannar vid varje korsning. Det gör att man väljer att cykla på vägen för att kunna träna, konstaterar Lönnqvist.

I grupp

Cyklister och gångare ska hålla sig till höger om den vita linjen som markerar högerkanten på körbanan på en landsväg. Det går inte alltid. I vissa fall är remsan att cykla på obefintlig.

– Många av vägarna är så dåliga att det inte går att köra längs kanten av vägen. Om man ska kunna cykla längs vägen måste man ut på körbanan, säger Lönnqvist.

Det retar upp en del bilister och provocerar till vådliga omkörningar.

En annan sak som irriterar bilister är att tävlingscyklisterna cyklar i grupp, och då tar upp en större del av körbanan.

– Om man är flera som tränar tillsammans vill man gärna köra åtminstone en bit i bredd, så man kan prata. Det tycker jag är okej om det finns bra utrymme och god sikt, säger Lönnqvist.

Han har märkt att många reagerar med ilska så fort de ser en cyklist, oberoende av om cyklisten är en olägenhet eller inte.

– Till exempel på raksträckan i Kullo är vägen så bred att man ryms att cykla två i bredd utanför den vita linjen. Men folk brukar visa knytnäven då också. Även mötande trafik vill ibland tillrättavisa cyklister.

Ari Perälä är ordförande för Akilles cykelsektion. Inom Akilles finns både motionscyklister och tävlingscyklister.

– Vi strävar efter att använda cykelbanorna, och för konditionsgruppen går det bra eftersom farten inte är så hög.

Tävlingscyklisterna tränar också att köra i grupp.

– Vi väljer vägar som inte har så livlig trafik och håller koll på när det kommer en bil. Då grupperar vi om oss och visar för bilisten när det går bra att köra om.

OSKADDA. Både Magnus Lönnqvist och Gisle Sjöberg har många gånger varit tvungna att köra av vägen för att undvika att skadas av bilister som kör om för nära. De skulle gärna se en trafikkultur där alla som rör sig längs vägarna tog hänsyn till varandra. Bild: Kristoffer Åberg

Olika kultur

Ari Perälä får ibland höra om att föreningens cyklister haft problem med medtrafikanter.

– En vanlig kommentar av våra cyklister som också tränar utomlands är att det är stor skillnad på trafikkulturen till exempel i Spanien och i Finland. Här är man snabb att påpeka andras fel. Det gäller också bilister i mellan, säger Perälä.

Han tycker det finns plats för alla på vägarna, bara man respekterar varandra och kan läsa av situationen så att det blir så tryggt som möjligt för alla. Att blint följa reglerna är inte alltid den bästa lösningen.

– Bilisten respekterar det gula sträcket som förbjuder omkörning och passerar cyklisten alldeles för nära även om det inte finns mötande trafik. Jag tror att mycket beror på tanklösthet. En del är också mindre tålmodiga och orkar inte vänta tills det är tryggt för alla att köra om, säger Perälä.

Vi finländare saknar en samarbetsvilja och en flexibilitet i trafiken. Det verkar finnas ett behov av att tillrättavisa dem som vi tycker gör fel på något vis.

Samarbete och flexibilitet

Magnus Lönnqvist, Gisle Sjöberg och Ari Perälä skulle gärna se att alla som rör sig i trafiken tog hänsyn till varandra, oberoende av vilket fordon man framför.

– Vi finländare saknar en samarbetsvilja och en flexibilitet i trafiken. Det verkar finnas ett behov av att tillrättavisa dem som vi tycker gör fel på något vis. Om alla skulle försöka köra så att trafiken löper smidigt skulle vi inte ha något problem, säger Magnus Lönnqvist.

Att man är mera oskyddad på en cykel än i en bil är ett faktum.

– De flesta som har cykling som hobby använder hjälm, men man ser ännu cyklister som inte gör det. Fastän man själv skulle vara duktig på att cykla kan det alltid hända något överraskande.

Inställningen till cyklister oroar och upprör.

– Vi måste hitta en harmoni mellan cyklister och bilister. Vi är svagare och vill inte ha bråk, säger Gisle Sjöberg.

– Jag tror inte att folk tänker på vad konsekvenserna kan vara. Det kan gå riktigt illa om cyklisten tvingas av vägen, konstaterar Magnus Lönnqvist.