Studenten och tanten

Den unga mannen i keps åberopade vårt samvete när han sa att vi har ett moraliskt ansvar. Det är det sällan någon som gör i studentkretsar i dag.

– Som studenter har vi ett moraliskt ansvar!

Den unge mannen i talarstolen var klädd i en stickad tröja och keps. Jag hörde honom tala på Finlands studentkårers förbunds möte i slutet av november. Han stod där och var upprörd och varm på samma gång och hans ord har stannat hos mig sen den förmiddagen.

Jag tänker på det han sa om att vi som är så privilegierade som vi är har ett moraliskt ansvar att göra den här världen till en bättre plats. Många skulle argumentera för att studenterna i dag inte är värst privilegierade, men killen i keps menade att vi är det.

För även om vi lever på låga stöd och stora lån har vi det som många i den här världen saknar. Vi har tid, vi är unga, vi är fria att tänka, handla och uttrycka oss som vi vill och framför allt, vi har kunskap.

Men vi har valt att glömma hur bra vi i många fall har det. För med kunskap och medvetenhet kommer en smärta och en sorg. En sorg över att den värld vi studerar och förbereder oss att ta för oss av är så ledsen just nu. En sorg över att väldigt mycket är väldigt fel just nu. Jag tänker på Aleppo, jag tänker på alla unga män här hemma som inte känner att någon saknar dem, jag tänker på den så ensamma tanten jag såg i butiken i går.

Jag var trött och stressad, tyngd av en lång höst och sen till ett möte. Tanten stod mitt i gången och jag ville förbi och tänkte precis väsa ett kort "ursäkta!" för jag tyckte mig ha rätt till det i min banala brådska. Men något i tantens krokiga rygg fick mig att i stället vända mig om och se att hon med skakiga händer försökte veckla upp en tunn plastpåse att lägga äpplen i. Jag frågade om hon behövde hjälp och hon svarade "ja tack" med rädda ögon.

Jag slutade inte tänka på tanten på hela dagen. Inte egentligen så mycket på hur bra det kändes i mig av att ha satt två minuter av min dag på en annan människa, utan mer på hur många tanter jag går förbi utan att bli berörd.

Jag liksom så många andra unga, vi som borde ha kämpaglöden och hoppet, har stålsatt våra hjärtan. Vi har stängt av i stället för att öppna upp, för ett öppet hjärta är ett sårbart hjärta. Vi inbillar oss att vi är för trötta för att hinna hjälpa, för att hinna känna efter, för att hinna lyssna på vårt samvete. Men vi behöver inte vara färdiga och felfria för att hinna hjälpa. Ofta blir vi i stället helare av att räcka ut en hand och låta oss bli berörda.

Min generation är den minst andliga på länge, och det är kanske främst här det syns. Vi är desillusionerade, rädda att prata om det som berör, oförmögna till att fundera på vad vi ska med vår kunskap till. Den unga mannen i keps åberopade vårt samvete när han sa att vi har ett moraliskt ansvar. Det är det sällan någon som gör i studentkretsar i dag.

Den här julen önskar jag mig därför framtidstro, ett sårbarare hjärta och fler tanter i min väg.

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi

Mer läsning