Stora berättelser

De senaste veckorna har jag gått tillbaka till det jag gillade mest som barn nämligen superhjältarna.

Då B-viruset härjar, finns det gott om tid att titta på Netflix. Det engelska verbet binge-watch valdes till årets ord 2015 av Collins Dictionary. Därmed är det ganska klart att det inte bara är jag som kan fastna för en serie och titta igenom alla avsnitt i sträck. "To binge" betyder att man gör någonting på extrem nivå, ofta att äta eller supa.

De senaste veckorna har jag gått tillbaka till det jag gillade mest som barn nämligen superhjältarna. Förr var det främst tidningar om Stålpojken och Läderlappen som gällde, men numera finns de bästa historierna och karaktärerna på nätet, som film eller serier producerade av Netflix. När den goda, men illa tilltygade hjälten till sist lyckas ta kål på den onda antagonisten känns det lika spännande och barnsligt roligt som det gjorde förr, men varför?

I början av nittonhundratalet hävdade den franska antropologen Claude Lévi-Strauss att det bör finnas universella lagar som gäller för en berättelse. Fast varje myt verkade unik såg han dem som exempel på en universell mänsklig tanke. Genom att utforska konflikterna i myterna och hur dessa konflikter löses kan man förstå vad som kommuniceras. Raka motsatsförhållanden som frihet-förtryck, förtroende-svek och kärlek-hat skapar en dynamik som driver karaktärerna till handling.

Vladimir Propp, en sovjetisk folklorist, var inne på samma teori. Han forskade empiriskt i strukturen för de ryska folksagorna och hittade 31 typer av moment som de flesta sagorna hade gemensamt. Senare utvecklade amerikanen Joseph Campbell en liknande teori. Han trodde att viktiga myter delar en grundläggande struktur: "monomyten". Campbells modell har sedan förenklats till "Hero's Journey" som blivit ett schema för många manusförfattare i Hollywood. Campbells typexempel av narrativ som stämmer med monomyten är bland annat berättelserna om Osiris, Prometheus, Buddha, Moses, Jesus och Odysseus. Tittar vi på dagens berättelser så fungerar monomyten, tillsammans med de universella arketyperna definierade av Propp, utmärkt för att beskriva den dramaturgiska bågen i filmerna: Sagan om Ringen, Harry Potter, Star Wars och många andra.

Frågan om varför vi fascineras av dessa historier kvarstår. Enligt fransmannen Jean-François Lyotard är det postmoderna samhälle vi nu lever i, det första som egentligen inte längre behöver de här stora berättelserna (grand narratives) för att legitimera värderingar, normer och moral. I vårt samhälle råder visserligen inte enighet och samförstånd i alla frågor, men dessa behövs inte heller. Samhället fungerar utan en enhetlig koordination av allas åsikter. Fragmenteringen av samhället och vetenskapen är tvärtom det som skapar och garanterar frihet säger Lyotard. Kanske har han har rätt, men just nu efter att ha serietittat på 13 avsnitt av "The Iron Fist" är jag fullt övertygad om att ett kinesiskt Shaolin-etos med riktig kung fu måste vara de bästa botemedlen mot allt från ärkeskurkar till vanlig flunsa.

John Grönvall magister i datateknik och jobbar som lärare i medier och kommunikation på Arcada