Starkt om våld och utsatthet

ENSAM I VÅLDSSPIRALEN. Linda Zilliacus gestaltning av den unga Milla i en familj där pappa slår mamma är hudnära, äkta och berörande samhällsengagerad teater.Bild: Henrik Schütt

Ett av samhällets kanske största tabubelagda problem – familjevåldet – är ledtema för monologen Mammas flicka på Lilla Teatern. Om temat är mörkt och visar hur utsatt ett barn i en våldsbenägen familj kan vara har föreställningen ändå en öppning mot det ljusa och positiva.

Borgåbördiga journalisten Jeanette Björkqvist (f. 1973) har under sin yrkeskarriär ofta skrivit om smärtpunkter i vårt samhälle. För det har hon belönats med Fredrikastipendiet och Topeliuspriset.

Hennes nya pjäs Mammas flicka – en verklighetsbaserad monolog på Lilla Teatern är inget undantag. Många minns ännu det horribla fallet 2012 med 8-åriga Eerika från Helsingfors, flickan som under en lång – ja, alldeles för lång tid – dagligen trakasserades, torterades och till sist kvävdes till döds av sin far och hans sambo.

Jeanette Björkqvists pjäs handlar för sin del om det familjevåld en ung flicka upplever när pappa slår mamma. Den framstår som ett rop på hjälp i vår egen tid, värd all den uppmärksamhet och debatt som inte minst samhällsengagerad teater kan bidra med.

Till formen påminner pjäsen om Björkqvists första dokumentärpjäs Kvinna till salu på Svenska Teatern vintern 2015. Pjäsen handlade då om världens äldsta övergrepp, trafficking.

Här och nu

Mammas flicka kom till på initiativ av monologens huvudperson Milla, skådespelaren Linda Zilliacus. Under ett möte med manusförfattaren ansåg Zilliacus att familjevåldet borde iscensättas på teater.

Med en hel del fakta i bagaget, dels ute från fältet som skrivande journalist, dels på basen av upplevelser från sin egen uppväxt där en drickande far slog Jeanette Björkqvists mor, satte arbetet med manuset i gång.

Jeanette intervjuade expertis på frågor om familjevåld, mötte personer som själva upplevt familjevåld samt plöjde igenom forskning inom ämnet. Den nyforskning arbetet resulterade i kunde mycket väl ha publicerats som en litterär inlaga i vår samhällsdebatt, men med risk för att om inte direkt försvinna, så åtminstone inte noteras som det borde, i vårt ständigt pågående mediebrus.

Att det i stället blev en pjäs, med teatermediets slagkraft och lättillgänglighet har uppenbara fördelar. Det lyfter inte bara fram problematiken mera direkt utan också mera handgripligt. Allt tilldrar sig i ett slutet rum där det enbart existerar ett här och nu.

Ur barnperspektiv

Att det i Finland i fjol förekom 29 000 hemlarm (cirka 79 per dag) med polisen inblandad, varav 4 900 ledde till brottsprocesser, säger en del om familjevåldet i Finland. Vi talar här om toppen på isberget.

I allmänhet betraktas familjevåld ur vuxenperspektiv medan Mammas flicka synar familjevåldet ur barnets, i det här fallet Millas perspektiv. Alla vet att barn far illa när de själv utsätts för våld, men det samma gäller när de upplever våld inom familjen. Forskning visar nämligen att barnet då i själva verket känner det som om det själv skulle bli slaget, påpekar Björkqvist i en intervju inför pjäsen.

Man kan ännu tillägga att eftersom barn i regel tiger för utomstående om vad som pågår inom hemmets fyra väggar, på grund av skamkänslor och lojalitet, och liksom i skilsmässofall dessutom kan uppleva sig själv som medskyldiga, är de psykiska skadorna på dem stora och djupgående.

Utsatt

Mammas flicka är en stark föreställning som slår till direkt i solar plexus. Oförskönat och rakt på sak, med lämpliga ljudeffekter såsom svordomar och skrik som förstärkande element, skissar den upp lilla Millas uppväxt i ett hem där slagen haglar över modern och barnet i svår ångest gömmer sig så gott det kan med sin hund, med mörkrädsla och ständig osäkerhet som följeslagare.

Om det är något pjäsen blottlägger är det dels hur utsatt och ensamt ett barn i en våldsbenägen familj är, dels att omvärlden nästan aldrig reagerar på sakernas tillstånd.

Att det är fel och fegt säger sig självt, eller för att citera Merete Mazzarella i hennes nyutkomna bok Om livets mening: "Att ondskan får så stor plats i världen beror mindre på mängden onda människor, än på mängden passiva, likgiltiga, självupptagna. Motsatsen till kärlek är inte hat utan uttryckligen likgiltighet".

Det som gör ont värre är att allt i pjäsen de facto skett någon gång hemma hos någon. Den skrivna berättelsen är alltså sann, men konstruerad så att den i samband med Cris av Enehielms dynamiska och temperamentsfulla regi också framstår som ett persondrama med eget underhållningsvärde men med bibehållen pietet för föreställningens grundtematik – våld inom familjen ur barnets perspektiv.

Fungerande

Mammas flicka är en uppsättning där alla delkomponenter fungerar bättre än jag upplevt på länge. Regin är allt annat än statiskt och håller skådespelet i ständig rörelse. Berättelsen är ofta omskakande och hudnära, precis som sig bör i en dokumentärt präglad pjäs av det här slaget.

Linda Zilliacus som skådespelets nav svarar för en utomordentligt välinstuderad rollprestation. Varje sinnesstämning, känsla, min och respons på yttre stimuli känns lika äkta och ofta berörande, oberoende om hon spelar den lilla flickan eller småningom den pubertala och till sist den unga vuxna Milla.

Monologen är nämligen också en uppväxthistoria som visar hur snett det kan gå längre fram i livet när man växt upp med ett sådant trauma som huvudkaraktären i pjäsen.

Lyckligtvis kommer det en slutknorr som gör att man som åskådare kan dra en lättnadens suck. Och vill vi att det samma ska gälla för barn som far illa på riktigt i sina hem är det enda rätta att som medmänniska våga reagera och sätta bollar – goda, livsavgörande bollar – i rullning.

FAKTA

Mammas flicka – en verklighetsbaserad monolog

På Lilla Teatern.

Monolog med Linda Zilliacus.

Manus: Jeanette Björkqvist.

Regi: Cris af Enehielm.

Ljus: Paavo Kykkänen.

Ljud: Antero Mansikka.

Premiär: 6.4.17.

Speltid: enaktare på c. 1 t 15 min.

Visas ännu 7, 20, 25 & 26.4.