Starköl, smärta och sår

Problemet är inte starkölen i matbutiken. Problemet är ensamheten hos vår granne och vår oförmåga att ens försöka lindra den.

Det går rykten om den unga mannen som alltid slocknar vid bordet innan middagen är slut. I dagspressen diskuteras verkningarna av att starköl nu säljs i matbutikerna. Mikrobryggeriernas 30-åringar tycker debatten är snedvriden, de vill få sälja sin öl utan samvetskval eller myndigheter flåsandes i nacken.

Jag bor i Åbo, lever mitt i det studieliv som älskar fest och alkohol. Jag tycker om mitt rödvin till maten och punschen som efterrättsritual. Samtidigt studerar jag psykologi och stöter nästan dagligen på påståenden om att redan mitt fredagsrödvin gör min hjärna slöare på något plan.

En kompis bestämmer sig för att ha en vit månad. Han får försvara sig en hel kväll eftersom han rubbar balansen och den tysta överenskommelsen. Han argumenterar skarpare och går hem först. Hans val tvingar de andra att fundera över sina, och de blir så irriterade för de finner inga rationella orsaker till att de dricker just i kväll.

Jag vet inte vem jag ska tro. Kompisen som blev hänförd av den vita månaden, bekanta som tycker det är roligt att berätta historier om de som inte klarar av alkoholen. Artiklarna om att småbryggerierna är bra för vår ekonomi eller forskarna som räknat ut hur mycket mer av våra skattepengar som kommer gå åt till följderna av att starkölen finns i närbutiken.

Någonting skaver. Vi har en sjuk alkoholkultur. Den som ifrågasätter den är en torr glädjedödare. Den som inte klarar av spriten är svag och borde skärpa sig. Den som vill begränsa vår alkoholkonsumtion lägger sig i vårt privatliv. De flesta tänker att de har rätt att unna sig den där sköna känslan whiskeyn åstadkommer i en kall kropp. Men ingen tänkte väl någonsin att den skulle bli den man viskar om och skrattar åt efter att hen slocknat vid bordet, ute på parkbänken, i taxin eller hemma i soffan.

Vad är det som händer mellan vinglaset vi upplever oss ha rätt att avnjuta och kaskadspyorna klockan tre på efternatten? Kanske där avslöjas all vår ensamhet, vår ånger, vår förvirring, våra sår och våra rädslor. All den smärta som ofta blottas för oss själva först när vi fått i oss några glas av den där sköna whiskeyn, den vi unnar oss, den vi har rätt till.

Kan vår skavande och sjuka alkoholkultur förändras? Jag vet inte, jag hoppas så. Men jag kan fråga killen med den tomma blicken hur det är. I dagsljus, när vi möts i korridorerna. Det är obekvämt men det är väl ändå värre att titta på honom avslocknad sedan? Jag tror inte på absoluta lösningar. Heller tror jag inte på strikta förbud och begräsningar. Det jag tror på och studerar är att samtalet fungerar. Kanske inte första gången och kanske heller inte andra. Vi människor är fantastiskt duktiga på att känna på oss när något i oss eller vår omgivning är fel. Vi är otroligt dåliga på att göra något av den magkänslan. Men vi borde, vi måste.

Problemet är inte starkölen i matbutiken. Problemet är ensamheten hos vår granne och vår oförmåga att ens försöka lindra den.

Ida-Maria Sola studerar psykologi vid Åbo Akademi