Stadsmiljöer som behövs

Bild: Flickr - Kallu

Vårt liv och vårt arbete i vardagen förändras. Men våra städer förändras mycket långsammare.

Under nästan kuppartade former, med motdemonstrationer i mörkret och med protestgeneralen Christel Liljeström från Sibbo som språkrör under plakaten, införlivades det 30 kvadratkilometer stora Östersundomområdet i Sibbo med Helsingfors stad 2007. Rättsprocesser ledde ingenvart; Högsta förvaltningsdomstolen fastställde beslutet.

Helsingfors stadsstyrelse skålade för framgången, stödd av Centern som statsministerparti – ett parti som åtminstone under 00-talet ännu i övrigt höll hundrade kommuners suveränitet högt.

Vänsterledaren Paavo Arhinmäki talade som Helsingforspolitiker om "allas rätt att få bo i ett småhus" och att huvudstaden behövde marken – ett område som man borde ha insett består av stora Naturaområden och av gammal havsbotten som är knepig som byggnadsmark.

I dag har trenden vänt. Långtgående planer för stadsstrukturen i Helsingfors talar nu för en tätare stadsbebyggelse. Infartslederna, motorvägarna, skissas om till stadsboulevarder och hela Östersundommanövern framstår tio år senare som en onödig skjutövning.

Den klassiska staden, som vi vande oss vid under den senare halvan av 1900-talet, hade sin givna uppdelning: bostadsområden, industriområden, affärsgatorna och något fintorg för turisterna.

Alla våra klassiska förorter, som Haga i Helsingfors, Gammelbacka i Borgå eller Stensvik i Esbo har inte byggts sådana av en slump. Samhällsplaneringen har varit ett verktyg för social reform, för att bygga det universella, totalplanerade och jämlikt klasslösa samhället.

En av de stora förändringarna i samhällsbilden i dag är att fabriker och industri inte längre dominerar horisonten. I Tammerfors har gamla, resliga byggnader i absoluta centrum blivit kultur- och shoppinghus. I Helsingfors blir Busholmens och gamla Sumparns hamnområden de första nya centrumstadsdelarna på decennier.

Stadsutvecklingen bör också präglas av att människors arbetsliv förändras. Det hävdar tankesmedjan Demos, som talar om den nya nätverkande människan. Demos ser våra stadskärnor som stora tillgångar – för att det är här människor har sina givna forum att mötas och samverka. Tvärtemot Paavo Arhinmäki talar man om "allas rätt till en stadsmiljö".

Det anses ibland vara tragiskt att människors livslånga yrkesliv i dag bryts upp av yrkesbyten, visstidsjobb och projekt. Men eftersom det här ser ut att vara ett faktum, ser tankesmedjan att också vår livsmiljö bör formas efter det.

Också ekologiska krav talar – vilket också Helsingfors nya, gröna biträdande stadsdirektör Anni Sinnemäki har gjort – för att vi behöver leva närmare och i samverkan med varandra. Vi behöver dela och smart koordinera de resurser vi förbrukar: på bilar, uppköpsresor, arbetsrum, verktyg och redskap.

Demos har rätt i att den gamla, osunda staden fortfarande slentrianmässigt utvecklas genom att breda ut sig i kanterna, som en plättsmet i pannan, som till Östersundom.

I stället borde vi kunna vända åter till de kärnor som finns, och som i våra nordiska städer är både välplanerade och välbyggda. Det finns mera att hämta i ett "smart retro", i att rusta upp och modernisera gamla strukturer, än i att bygga nytt.

I storstäder är det möjligt, och i Helsingfors har slitna och ibland rentav förslummade stadsdelar som Berghäll eller Rödbergen omvandlats till nya trendiga kvarter. Fler stimulerande samhällsinvesteringar borde göras här, framför att satsa på ringbanor och -vägar i periferin.

I Nyland lider våra mindre städer till synes oåterkalleligt av hur livet flytt till stormarknader, bilaffärsparker och omfartsvägar. Ju mera både bostäder och service dras till utkanterna, desto större blir tomheten i mitten.

Ekologiska skäl kommer sannolikt på sikt att ifrågasätta arbetspendlingen mellan våra städer. Distansarbetet har i alla fall aldrig visat sig vara ett alternativ; vi behöver fortfarande kontor, lobbyer och affärsutrymmen för att verka och vara konstruktiva.

Bygger Helsingfors sig en tätare stadskärna, så blir den också svårare att nå. Det kan också ute i Nyland innebära en ny livskraft, både för våra historiska småstäder, liksom också för nya tätorter som har vuxit fram under senare årtionden.

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm

Mer läsning